månadsarkiv: maj 2018

Språkstudier är inte nyckeln till allt, men en pusselbit till det mesta

Jag mötte häromdagen en lektor från Institutionen för nordiska språk på jobbet och berättade att jag trots ändrad yrkesbana (min kandidatexamen är i svenska språket) har haft väldigt stor nytta av mina studier i svenska och nordiska språk. Efter mötet har jag funderat på exakt varför nordiska språk varit så värdefullt för mig i mina fortsatta biblioteks- och informationsvetenskapliga studier och yrkesliv?

En faktor är definitivt det systematiska tänkandet. Både som bibliotekarie och språkvetare bygger jag mitt sökande efter information på en organiserad kunskap. Det är inte bara språkens grammatik som utgår från tabeller som den nedan (Paradigmen zur deutschen Grammatik: Gotisch, Altnordisch, Angelsächsisch, Altsächsisch, Althochdeutsch, Mittelhochdeutsch) utan alla typer av forskningsdata utgår från ett strukturerat upplägg där material delas in efter olika egenskaper (exempelvis geografisk placering, samtalsanalytisk satsindelning, pronomenfrekvens) – ett upplägg som utgör en kunskapsorganisation.

Sievers Paradigmen zur deutschen Grammatik 11

Månne går det att säga att en språkforskares klassificering av data utgår från ett botten-upp-perspektiv (wow, det uttrycket lät verkligen annorlunda i svensk översättning) medan bibliotekariens klassificering utgår från ett uppifrån-och-ned-perspektiv, men det är egentligen för simpelt uttryckt. Jämför till exempel med SAOB som ju har ett rigoröst klassifikationssystem där inte minst alfabetsordningen utgör en dominant kategori. Dessutom är bibliotekarien inte bunden vid vare sig SAB eller DDK när det gäller att söka, finna, producera och publicera information. SAB/DDK bygger snarare på en slags megalomanisk tanke om att det går att organisera all information i världen på ett enhetligt sätt – något som är fullt möjligt (och i boksamlingar väldigt praktiskt) men som för med sig en mängd nya kritiska frågor, i alla fall om det utvidgas till ett allomfattande system (jämför den briljanta men galna Paul Otlet). Nej, klassifikationssystem är ett hjälpmedel, inte en absolut kategori.

En annan sak som jag haft stor nytta av är den språkhistoriska kontexten. Svensk språkhistoria har givit mig en grundläggande förståelse för samtliga indoeuropeiska språk och därför kan jag erbjuda bättre service till de biblioteksanvändare som vill hitta material som jag annars skulle ha svårt att orientera mig i. Det sträcker sig för övrigt också till de internationella relationer jag byggt när jag studerat och arbetat utomlands. Att förstå sin egen historia – vilket går att göra genom sitt språk – skapar också förståelse och intresse för andras historia, samt en bildning som utgör kärnan i den kontaktskapande konversationen.

Det för oss vidare till den tredje saken: den kommunikativa aspekten. Språkets tilltal, retorik och hur svenska används i professionella sammanhang har givit mig underlag för att skriva EU-politiska briefings, marknadsföringsmaterial, användbara mötesanteckningar, korrespondens och vetenskapliga texter. Jag har levt i en föreställning om att detta är en kunskap som nästan alla studenter förvärvar genom studier men det har blivit väldigt uppenbart för mig att så inte är fallet. Till viss del förvärvas naturligtvis kunskapen genom praktik, men framför allt vad gäller ett korrekt och begripligt språk så är teoretiska kunskaper en obestridlig fördel. Hur du använder språk är en mycket viktig komponent i vilket yrke du än har. Det skapar förtroende och tydlighet hos mottagaren (och mottagare finns ju alltid eftersom språk är ett kommunikativt medel).

På rak arm är det de tre sakerna jag kommer på. Det finns säkert flera. Jag blev kanske inte språkforskare (som jag under några svaga ögonblick terminerna vt09-vt12 tänkte att jag skulle bli) men Gud ändå för ett användbart ymnighetshorn till kandidatexamen.