I dag uppstod visst tumult på min arbetsplats eftersom en kollega kände sig illa behandlad av en kund som med viss bestämdhet krävt att få service på svenska.

Min kollega, som är invandrad från Gambia, talar mycket god finska och engelska. Jag kan gott förstå hur en som i vuxen ålder invandrat till Finland bara lärt sig finska och inte svenska – det är trots allt väldigt många finlandsfödda med finska som modersmål som talar en mycket knapphändig svenska och de är uppväxt i det tvåspråkiga landet.

Situationen rörde att en svensktalande kvinna kommit till barnavdelningen och begärt service på svenska. Min kollega hade svarat att hon inte talade svenska, men väl finska och engelska, och därefter erbjudit sina biblioteksservicetjänster. Kvinnan hade blivit upprörd och fortsatt tala svenska med min kollega (som inte förstod vad hon sade) och sedan växlat över till engelska och med detta mål påpekat att biblioteket var skyldiga att bistå med service på svenska. Detta stämmer mycket riktigt, den finländska språklagen jämställer finska och svenska.

Min kollega invände förvisso inte mot detta, men var däremot mäkta upprörd över att kvinnan inte övergått till deras lingua franca engelskan: eftersom kvinnan uppenbarligen behärskade språket kunde hon väl ha mottagit biblioteksservicen på detta språk?

Hur det nu var avslutades historien med att svensktalande personal hämtades (inte jag, tyvärr – hade varit kul att ägna sig lite åt kundkontakt!) och att kvinnan fick hjälp, medan min kollega retirerade till fikarummet, där jag själv fick historien till livs.

Det som slår mig är att min kollega visar förvånansvärt lite förståelse för kravet på svenska – hon menar att om en väljer att bo någonstans där en stor majoritet talar ett språk så kan en väl vara flexibel och sätta kommunikationen i första hand, rättighetspropsandet i andra. Hon kände sig personligt påhoppad av kunden. Jag försökte påpeka att även om mamman kunde engelska (och säkert även finska) så kanske det inte var likadant ställt med båda hennes medföljande barn, som kanske hade egna frågor till bibliotekarien (hallå, jag älskade liksom att prata med bibliotekarien när jag var liten). Dessutom så finns det ju spänningar kring språkbruket, något hon rimligtvis inte kan ha missat, vilket gör det till en större fråga än bara bekvämlighet att kräva betjäning på svenska.

Som ett exempel har Svenska Finlands folkting i år lanserat kampanjen Våga svenska för att uppmuntra alla till att tala svenska, oavsett språkbakgrund eller språkkunskaper. Folktingets uppgift är att arbeta för svenska språkets ställning i Finland och de värnar det tvåspråkiga samhället. Att det finns organisationer och initiativ som arbetar med detta antyder att språkfrågan är en ständigt aktuell politisk fråga. Antalet finländska invånare med svenska som modersmål har minskat från 12,89% år 1900 till 8,64% år 1950, och till 5,36% år 2012 (enligt Statistikcentralens rapport ”Finland i siffror 2013”)

Svenskans roll som kultur- och historiespråk i Finland går inte att förringa, trots att procenttalet modersmålstalare sjunker. Institutet för de inhemska språken arbetar med frågorna och kan säkert ge fler tips på läsning om ämnet, och ämnet tycks också vara populärt att utreda i pro gradu-avhandlingar i svenska vid Åbo akademi, eller skåda för all del den pågående forskningen i nordiska språk vid Helsingfors universitet (och för övrigt gäller nog vice versa för ÅA och HU).

Själv kan jag inte så mycket om ämnet, men så pass mycket har jag förstått att det är felaktigt av min kollega att ta kundens ”påhopp” personligt, eftersom det finns väldigt många anledningar till det insisterande kravet att få service på svenska. Till exempel den anledningen att með lǫgum skal land byggja, och att nuvarande finländsk bibliotekslag säger att ”[i] tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder”, det vill säga lika service på båda språken. Hur lätt hade det inte varit att omedelbart hämta svensktalande personal, i stället för att argumentera för att de nog skulle kunna förstå varandra på engelska eller finska? Ja, somligt förstår jag inte att en insisterar på, oavsett hur sårad och utsatt en känner sig.

Jag har svårt att förhålla mig till den finländska språksituationen. Å ena sidan anser jag det självklart att alla sorters offentliga instanser ska tillhandahålla service på svenska. Å andra sidan anser jag verkligen inte att jag själv som rikssvensk har rätt till detta och jag skäms lite över att jag bor och jobbar här (om än begränsad tid) och inte kan någon finska. Å tredje sidan så får jag därtill intrycket av att jag med min rikssvenska får ett bättre svenskspråkigt bemötande av finsktalande än de som talar finlandssvenska. Finländarnas förhållande till de två nationella språken är mycket komplicerat och går djupt ned i folksjälen – går det alls att bringa reda och ro i situationen?