I Folkbiblioteksbladet år 1904 skrivs om tillhandahållande av tidningar till besökarna. Redan då anses viss typ av press ägna sig åt sensationsjournalistik, särskilt den amerikanska där ”ett större utrymme än i något annat land ägna tidningarna [här] åt mord och slagsmål, stölder och skandaler, förtal, osanna telegram o. s. v.”

En fråga är förstås också om vilka tidningar som ska köpas in – ska alla politiska färger finnas representerade eller bör viss censur finnas? Ett exempel tas upp från Tyskland, där bilden var att folkbiblioteken skulle vara neutrala och därför hade de till en början uteslutit socialdemokratiska tidningar. Efter klagomål fick de dock backa från det beslutet. Om läget med dagspress i de engelska biblioteken skriver de detta stycke (som jag klipper in i sin helhet p.g.a. det livliga språket):

I England råder ganska egendomliga förhållanden uti ifrågavarande hänseende. Där finnes, som bekant, ett ytterst lifligt intresse för sport inom samhällets alla klasser, hos den fotbollspelande kroppsarbetaren liksom hos lorden med kapplöpningsstallen. Detta hade sitt inflytande på de offentliga biblioteken såtillvida, att de fylldes med massor af dagdrifvare, som blott kommo dit för att taga reda på sportsnyheterna. För att motverka detta beslöto några bibliotek att svärta sportsnyheterna (detta radikala botemedel är nu öfvergifvet), andra lade fram aftontidningarna så sent, att publiken redan på annat håll kunde antagas hafva fått reda på utgången af täflingarna. I allmänhet söker man förhindra ”tidningsbitarnas” alltför långa uppehåll i biblioteket genom att ej sätta fram stolar i tidningsrummen och därigenom göra de besökande trötta i benen.

Lysande, inte sant? För övrigt belyser det också bibliotekets funktion som social mötesplats, som i dåtiden uppenbarligen inte ansågs vara en sådan central roll som det är i dag. Snarare är det bibliotekets folkbildningsfunktion som är central:

Tages allt det nämnda i betraktande, måste man komma till det resultatet, att de svenska tidningarna äro ett bildningsmedel, som ej kan undvaras i de svenska folkbiblioteken, och att det — förutom platstidningar af olika färg — där bör finnas en eller hälst ett par af de stora tidningarna, hvilka bäst äro i tillfälle att redogöra för hvad som sker i det mångskiftande moderna lifvet och på mångfaldiga sätt bringa äfven de aflägsnaste orternas befolkning i kontakt med tidens frågor.

Nå, det finns säkert andra artiklar som mer specifikt diskuterar biblioteket som mötesplats så jag ska inte dra för många slutsatser utifrån denna artikel om presstillgången. Men alltså, undantaget all kontext så är det ju fruktansvärt roligt! Ta bort stolar, svärta sportstycken… haha!