Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.

Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.