månadsarkiv: oktober 2013

SCUM-manifestet

Lämna ett svar

Så, jag lånade SCUM-manifestet av F. och jag läste det. Och jag gillade det. Jag gillar att det är en metafor för hur det patriarkala samhället jag lever i fungerar. Jag gillar att det verkar så radikalt, när det i själva verket bara är ombytta roller mellan kvinnor och män. Eller, det är det som är radikalt? Våldet i sig är inte radikalt. Våldet i sig är vardagsmat, och ändamålen helgar medlen, och vad en nu kan säga för att rättfärdiga sina maktuttryck.

Om jag fick nya ögon för samhället av SCUM? Ja. Om jag blev en SCUM-kvinna? Jag låter det vara osagt, men låt mig säga så här: sekunden efter att jag läst ut SCUM galopperade jag på apostlahästarna till stadsbiblioteket och lånade Helen Zahavis En jävla helg, detta mästerverk. Förresten fick jag en helt ny förståelse för Bella också eftersom det säkert är åtta år sedan jag läste den senast. Så många referenser om vuxenlivet (det vill säga sex och alkohol) som jag förstår nu som jag inte förstod då.

Hur ska jag förhålla mig till all världens daddy’s girls? Jag vet inte. De förstår ju inte själva att de är daddy’s girls. Jag förstår det säkert inte heller. Men låt mig säga detta: det finns något sjukt och ruttet i hur samhällssituationen mellan män och kvinnor utvecklas och patriarkatet håller själva på att uppfylla SCUM genom att helt enkelt inte lämna oss något val. För även lilla Bella kan lyfta en hammare och det kommer en dag när hon får nog.


Stickad tröja (av mig!), fancy Ecco-skor, strumpbyxor som gick sönder när jag klättrade ner från trädet, gammal och lite för liten kjol, sjal från Viborg, handskar från 66 North i Reykjavík samt pappas gamla basker.

Vem tyckte att ”winmail.dat” var en bra idé?

Lämna ett svar

Jag skulle få mitt nya jobbschema, och det skulle vara bifogat som en helt vanlig doc-fil. Trots att docx-formatet fordom vållat stora problem för Open Office-användare så är förhållandet mellan Libre Office och docx nu för tiden helt okej.

Men när jag mottar mailet, som ska ha filen bifogad, kan jag bara se filen winmail.dat à 45,6 kB. Eftersom Thunderbird vanligen kan ta emot bifogade filer utan problem började jag med att helt enkelt be om att få filen skickad till mig igen. Samma resultat. Jag skrev och frågade vad det var för typ av fil hen försökt att skicka.

Nästa steg i felsökningen var att gå igenom alla inställningar i Thunderbird, för att se om felet var på min sida. Näppeligen. Googlar winmail.dat linux och får fram förslaget att öppna filen medelst less winmail.dat. Nog fick jag upp filen, men också ungefär 60 sidor mumbojumbo, mest bestående av ^G och dylikt, och med en havererad tabellstruktur.

Jag försökte rekonstruera en tabell utifrån detta textmaterial, men det var tyvärr väldigt svårt att med säkerhet placera in rätt namn på rätt tider. Jag googlade igen, för att hitta på ett enklare sätt. Fick nu tipset att köra sudo apt-get install tnef. Jag har ingen aning om vad tnef är, men beggars can’t be choosers, så jag installerade programmet. Plötsligt hade jag nu en doc-fil i min mapp.

En doc-fil tydligt markerad ogiltig kodning, och således gick den inte att öppna omedelbart. Jag var ett tag rädd att det skulle innebära en ny installationshärva – och allt detta för att öppna ett bifogat dokument, mind you! – men i slutändan var det så enkelt som att radera de okända symbolerna i filnamnet så att bara UTF-8 var kvar (om det nu är det jag har, men jag tog med namnet för att visa vilken typ av fel det rörde sig om). Nu kan jag se mitt schema.

Men kan vi prata om Microsoft Outlooks uppenbarligen mycket dåliga smak att klä in bifogade filer i ett hittepå-format som är extremt svårtillgängligt för linuxanvändare? Kan vi prata om orimligheten i att jag ska behöva installera program och mecka i terminalen för att få tillgång till en helt vanlig word-fil? Är winmail.dat i själva verket bara ett uttryck för Windows proprietära system? Många frågor, inga svar! Men i alla fall ett schema.

2 april 2006: Moz finns på riktigt

Lämna ett svar

Jag håller på att spara ner min livejournallogg från 2005-2010 (den tid jag använde el jay) i xml-format (!) –Nej, jag tänker inte berätta mitt användarnamn. – och just nu läste jag den gripande ögonblicksbilden från Morrisseys konsert på Hovet den 2 april. Jag ska därför dela med mig av några utdrag:

Efter förbandet och ännu lite blandad musik (bl a ”Judy min vän” av Tommy Körberg) så började det dra ihop sig. Det blev mörkt och musik började låta, ljus virvlade mot backdropen och ett förväntansfullt sorl spred sig i publiken. Alla började applådera och efter några minuter som kändes som en evighet så kom Morrissey ut på scenen. Morrissey!

Han började spela ”First Of The Gang To Die” och jag vrålade med och hoppade (eller blev hoppad snarare, hoppad och tryckt mot staketet) och det var helt… det var så… jag var inte säker på att Morrissey fanns på riktigt, men han fanns på riktigt, och där var han. Det var så otroligt overkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Efter långt trumintro kom även ”Still Ill” och jag kände redan hur trött jag var i halsen.

Vet ni, jag trodde att mitt liv var över när jag var för ung för att se Moz i Karlstad, och så här i efterhand förstår jag inte varför jag inte åkte dit och försökte ändå? Naturligtvis för att jag är clumsy and shy och utan partner in crime var jag i den åldern hopplöst utlämnad åt min oaningslöshet mot världen. Jag är så mycket äldre och klokare nu. Och så mycket äldre och dummare. Jag förstår vissa saker bättre, som hur jag skulle kunna smyga in bakvägen, eller ”skaffa” en legitimation. Men å andra sidan vet jag inte om jag förstår de mest grundläggande värderingarna. Till exempel slutade jag vara vegetarian när jag bodde på Island. Nu är jag vegetarian igen. Men varför denna ödesperiod mellan 2009-2013? Hur tänkte jag där? Visste kosmos redan då, redan då, och straffade mig?

Jag kommer inte ihåg exakt när det eländiga hände, men jag tror det var under den eller under de närmsta låtarna som jag upptäckte att mina armar var för korta.

Morrissey sträckte sig fram och hälsade på alla runt omkring mig i främsta raden och jag sträckte mig så långt jag kunde men det var en decimeter ifrån och Morrissey sträckte sig också efter mig, vilket känns tröstande naturligtvis, men nådde inte och det känns rätt bittert så här i efterhand. et får mig att tänka på ”I’m Not Sorry” där han sjunger reach for my hand and the race is won förutom att vi inte nådde varandra och nu känns det bara så ångestladdat. Vilket får mig att fråga, hatar du mig Jesus?

Här sitter jag 500 år senare och undrar fortfarande vem Daniel Pop är, undrar vad som hände med Marcus Birro som 2006 talade om Our Frank och nu ballat ur totalt och blivit kristdemokrat, undrar vad som hände med mig? Men jag har aldrig glömt sångerna – de som fick mig att le, de som fick mig att gråta, de som hindrade varje andetag från att vara mitt sista.

Tack Gud för Twitter (!)

Lämna ett svar

November kom tidigt i år. Jag är inte den som klagar. Likt Bella, i Helen Zahavis formidabla En jävla helg, är jag inte den som är den. I onödan. Men onödens gränser är flexibla i novembertider så jag realiserar mina hopp och mina tankar enkom genom att följa mitt kvitterflöde (och med ”mitt” förstås förstås de som jag följer) eftersom dörren ut är så… svår.

Ville länka Arsinoes blogginlägg om orgasmproblemet och gör det således nu. Nu ska jag lägga mig igen, och läsa Moz Autobiography.