Så här: Jag var hemma i huset för några dagar sedan och var med om två saker. Det ena var en medelstor rondellhund (den är tyvärr redan nedtagen) och det andra var att jag hittade några riktigt bra poetiska verk som jag skrev när jag var yngre (med yngre menar jag sjutton).

När jag var sjutton tävlade jag i en poetry slam-tävling på min skola. Jag satte mig naturligtvis inte ned vid Grands stora scen och grät (det är i själva verket bara en lysande parafras på Elizabeth Smarts lysande roman från 1945) utan var då övertygad om att de andra tävlandes PK-innehåll hade fört dem till segern. Det, och att publiken (av en händelse var många i publiken kompisar till de som tävlade) delade ut poängen. Ja, jag skulle så här i efterhand kunna säga att jag var en dålig förlorare, men i stället måste jag tillstå att jag hade rätt.

Mina dikter handlade inte om ledsna flyktingförläggningsminnen eller ångesten en tonårstjej känner framför spegeln – nej, de var så himla mycket bättre än så. Kvalitet framför gråtmildhet. Det är klart att det är mer svåråtkomligt för patos, men jag blev så paff när jag läste mina funna dikter att jag lade mig raklång ner på golvet och hyllade mitt sjuttonåriga jag. Karolina, vad tänkte du på? Varifrån kommer that streak of brilliance? Jag är inte effektiv, men en klart lysande stjärna på din himmel!

Nu kan inte jag skriva mer goda saker om mig själv, för Hondjuret säger till mig: ”Häftig egotripp, hörru!” och jag vet inte om jag ska reagera som Floppy eller vad jag ska göra.