Noterar att det i ett av UNT:s skriverier om Patti Smith-konserten inte nämns att bägge artisterna nämnde Edward Snowden under konserten. Är det kanske lite jobbigt för platta UNT att skriva om hur musik består av fler dimensioner än bara underhållning? Smiths feministiska betydelse nämns ju i citat, men i stället för att vidareutveckla det rapporteras det om skribentens något myspysiga Woodstockassociationer (”ååå, bandanas, fransar och cigarettrök!!!”)

… och visst är recensionen lite bättre. Men bara lite.

Trots att vi sägs leva i ett mer eller mindre jämställt 2000-tal förvånar det mig hur ovanligt, och befriande, det är att se denna typ av kvinnliga råa styrka.

Kvinnlig, rå styrka? Å, måste kräkas över formuleringen. Jag förstår vad som menas, men den här hänvisningen till urmödraskap och en särskild slags kvinnlig rå styrka för att – vad? Att hon har en åsikt?

… och sedan kallar recensenten Snowden för ”blåsvisslare”. Jag vet att det är småaktigt att komma med språkliga kommentarer, men verkligen?

Hon visar att man aldrig blir för gammal för att göra uppror, aldrig blir för gammal för punk.

Vem skrev recensionen, monarken av plattityder? Jag skulle också så gärna vilja veta vem som hävdat att uppror och punk är något som tillhör ungdomen. Är det inte bara det att man successivt med åldrandet också förses med bättre redskap att bemöta samhälleliga orättvisor med (till exempel rösträtt!)? Ja, ni förstår hur jag menar. Det är lite samma slags förr-i-ti’a-nostalgi som tar sig uttryck både rörande punken och Woodstock. Kan inte UNT:s skribenter ta till sig vad de skriver, och göra som Patti Smith? Som nedan:

Det är definitivt inte någon bakåtsträvande 70-talsnostalgiker vi ser framför oss utan en i allra högsta grad politisk och passionerad artist.

Läs även i Lottas allehanda om Snowden och Smith. Och samma blogg om Vargas Llosas artikel om Snowden. Vargas Llosas artikel är, precis som hans roman Den stygga flickans rackartyg, väl stilistiskt uttänkt men med ett bedrövligt innehåll. Usch.

Avslutar med en inspelning av Smiths sång till Snowden (som rörde mig så innerligt att jag grät):

Edward Snowden, where are you?
They don’t want you, but I do.
Your youth, your truth, raining down;
shaking up Washington.
Edward Snowden, I don’t know
what they will do to you.
But, Edward… let it snow, let it snow, let it snow!