Jag har äntligen följt upp ett lästips från en god vän och är mycket betagen av vad jag fann. Harriet Löwenhjelms dikter och illustrationer är lätta och allvarliga på samma gång. Jag är förtjust i rimmandet, särskilt som det aldrig blir plumpt (en barnsjukdom hos diktare, särskilt moderna – utsätts vi för ord i för liten utsträckning i dag, då rimförmågan är så bristfällig?). Hör här:

Hymens band
Uti jordens öknar torra
och i världenes Gomorra
är ej gott att gå allena.
Skönt när hjärtan två sig ena.

På sätt och vis vill jag mena att denna dikt är en av de bättre jag läst. Kort, kärnfull, lätt att memorera, men ack så kärnfull och poetisk. Även interpunktionen kommer till sin rätt. Vidare finns den berömda dikten ur Konsten att jaga, som börjar ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. Vidare träffar jag en enhörning, urhästar, madamer och Bacchi skara och dansar lätt med i det lustfyllda allvaret.

Harriet skriver vid ett tillfälle skrymsla och jag undrar förstås, som den skrymsle-sägare jag är, vilka dialekter som använder vilket av de två (utan att det för den sakens skull har så mycket med Harriet att göra). Vill man läsa mer om Harriet har Elsa Björkman-Goldschmidt skrivit en biografi över hennes alltför korta liv (hon gick bort i tuberkolos vid 33 års ålder).

Harriet Löwenhjelm är litteratur när den är som ljuvligast.

Klänning från Indiska, tofflor från Birkenstock (ca 1999!)