månadsarkiv: april 2011

Ett piggsvins memoarer

Piggsvinet sitter under ett baobabträd och betraktar sitt liv, där han tills ögonblicket i fråga tjänat som dubbelgångare till en ond människa som ”ätit” (dödat) andra människor i byn av tvivelaktiga skäl. Boken är genomgående skriven med gemener (passande, ho ho!) och den är tryckt i ett mycket behändigt format. Jag gillar’t.

Det är också roligt att läsa något afrikanskt, eller något skrivet om Afrika som inte är skrivet av kolonialister. Att somliga människor har dubbelgångare som gör ont eller gott är enligt berättelsen något som finns i folktron. I berättelsen gestaltas hur västerländska etnologer skriver om pekuliära riter och dubbelgångarna och lyckas framställa det som något exotiskt afrikanskt, när det i själva verket inte är konstigare än Näcken, tomtar och troll, eller att grisen ska slaktas arla om morgonen (?!). Det är ändå ganska nyligen den svenska folktron var fullt levande och inte bara betraktades som skrönor vid brasan, som i dag. Lyssna bara på Västgöta-Bengtssons inspelningar.

Baobabträdet får mig omedelbart att tänka på Lille prinsen, en något mer försonad karaktär än det lilla piggsvinet som dock upplever en karaktärsljusning i slutet av romanen. Piggsvinet bjuder på mordhistorier, mystik och livsbetraktelser i en blandning som är mycket läsvärd.

Sjal från marknad på medeltidsveckan 2005, mamma har sytt kjolen, strumpbyxor från Åhléns, lila docs

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront


Jag har äntligen följt upp ett lästips från en god vän och är mycket betagen av vad jag fann. Harriet Löwenhjelms dikter och illustrationer är lätta och allvarliga på samma gång. Jag är förtjust i rimmandet, särskilt som det aldrig blir plumpt (en barnsjukdom hos diktare, särskilt moderna – utsätts vi för ord i för liten utsträckning i dag, då rimförmågan är så bristfällig?). Hör här:

Hymens band
Uti jordens öknar torra
och i världenes Gomorra
är ej gott att gå allena.
Skönt när hjärtan två sig ena.

På sätt och vis vill jag mena att denna dikt är en av de bättre jag läst. Kort, kärnfull, lätt att memorera, men ack så kärnfull och poetisk. Även interpunktionen kommer till sin rätt. Vidare finns den berömda dikten ur Konsten att jaga, som börjar ”Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront, en dront har jag skjutit med luntlåsgevär”. Vidare träffar jag en enhörning, urhästar, madamer och Bacchi skara och dansar lätt med i det lustfyllda allvaret.

Harriet skriver vid ett tillfälle skrymsla och jag undrar förstås, som den skrymsle-sägare jag är, vilka dialekter som använder vilket av de två (utan att det för den sakens skull har så mycket med Harriet att göra). Vill man läsa mer om Harriet har Elsa Björkman-Goldschmidt skrivit en biografi över hennes alltför korta liv (hon gick bort i tuberkolos vid 33 års ålder).

Harriet Löwenhjelm är litteratur när den är som ljuvligast.

Klänning från Indiska, tofflor från Birkenstock (ca 1999!)