Klass är något annorlunda i Finland än i Sverige. För det första har Finland i modern historia upplevt krig som både splittrat och förenat klasserna. För det andra är Finlands språksituation nära sammankopplad med definitionerna av klass. Överklass associeras inte helt sällan med finlandssvenskt bättre folk, medan arbetarklassen associeras med landsbygdens finsktalande torpare och städernas fabriksarbetare. De andra: en bok om klass är en samling texter av både finska och finlandssvenska författare som handlar om just klassbegreppet, och syftet med författarurvalet är att spegla att modersmålet likaväl som social och geografisk bakgrund påverkar synen på vad klass är och hur det ter sig i dagens Finland.
Då jag parallellt med De andra läste Väinö Linnas torpartrilogi och Kjell Westös Där vi en gång gått (jag har ännu inte avslutat någon av romanerna, ofta för att jag måste ta andningspauser i eländena; hur våndas jag inte i själen när Cedi skjuter den röda kvinnan i ansiktet, eller när hästliket och barken ändå inte förmådde rädda tillräckligt många liv?) noterade jag hur saker gick igen i varandra. Och var fann sig den svenska arbetarbefolkningen som bodde längs kusten; hos de röda eller vita?
Finlandssvenska Monika Fagerholm skriver om sin uppväxt i Botby gård, en förort som ligger längs metrolinjen mot Nordsjö. Jag far där varje dag och som jag förstår finns det en bild av de östra förorterna som ganska ruffiga områden, och som finlandssvensk från utanför stadin får en rådet att inte gå i Östra centrum ensam. (Den här bilden kan väl knappast stämma, tänkte jag när jag var där – shoppingcentrumet innehåller ju både en fancy juicebar och Stockmann – men så gick jag ju också över Revalsplatsen (!) klockan fyra en vardagseftermiddag, knappast en risktid i något avseende.) Fagerholm beskriver att bilden av Botby gård som ruffigt först kom henne till kännedom när hon bosatte sig i andra delar av Helsingfors. Där fanns en bild av hurdana Botbymänniskorna var som hon först inte kunde känna igen sig i.
Intressant nog finns det i Helsingfors en mycket medveten bostadspolitik som innebär att nya bostadsområden som byggs ska vara en blandning av hyresrätter, bostadsrätter och egnahemsboenden. Dessutom finns det – åtminstone i Majstranden där jag bor, möjligen är det en allmän grej – en bestämmelse om att en procent av byggbudgeten ska gå till konst i bostadsområdena. (Nere på gården här står till exempel en mor för studenterna staty.)
Ytterligare fler författare, både finska och finlandssvenska, relaterar till de olika definitionerna av kapital: det sociala, kulturella, ekonomiska, och symboliska. Dessa lyfts som viktiga komponenter i jämförelsen särskilt efter välfärdsstatens intåg. Trots att finlandssvenskar inte längre är de rikaste i landet (näringslivsframgångar har satt finsktalande på ledande plats i rikast-i-landet-mätningar) så anses de nog ha jämförelsevis högt kapital ändå. Jämför till exempel med den (förvisso skämtsamma) videon Saker en finlandssvensk aldrig säger, som för övrigt också tar upp Svenska folkpartiet (SFP) – så vitt jag förstår det enda helt svenskspråkiga partiet (i riksdagen?).
Ja, SFP tycks vara ett kapitel för sig och partiet nämns också i antologin. Det beskrivs av en av bokens författare (minns nog ej direkt vilken, tyvärr) som ett marknadsfört alternativ för alla finlandssvenskar, men skribenten frågar sig hur de finlandssvenskar vars politiska åsikter drar åt vänster ska rösta, då SFP:s politik är närmast högerliberal: är språkfrågan så pass enande att övrig politisk övertygelse inte spelar roll?
Jag hörde också igår om hur SFP:s ungdomsförbund Svensk ungdom (ett i Sverige väldigt opassande namn, ett i Finland namn klingande på ett helt annat vis) diskuterat ett namnbyte, och i så fall till Liberal ungdom, vilket nog säger något om partiets politiska inriktning. Men vad säger det om finlandssvenskar? Är SFP inte för alla finlandssvenskar? Eller är de alla liberaler? Och vad säger i så fall det om deras klasstillhörighet? Och förresten – vad innebär det egentligen att vara liberal i Finland?
Ytterligare en författare frågar sig om det är slut på klassresorna nu. En tidigare klassmarkör var förutom pengar också sådant som högre utbildning – men i dag går många akademiker arbetslösa och en doktorsexamen kan i sämsta fall inte vara till större nytta än till en fin dekoration på väggen; för anställningsbarheten och löneläget spelar doktorsgraden föga roll.
Lägg därtill perspektivet att det kanske inte är inom landet som klasskriget nu befinner sig, utan mellan välfärdsländer i väst (nå, ”i väst” är kanske en lite förlegad beskrivning, men ändå) som lever gott på att invånare i tredje land producerar våra varor utan att ta någon nämnvärd del av vinsten. Kanske har vi tappat greppet om världens ojämlika utveckling genom att skåda vår egen klassnavel för intensivt?
Kjell Westö beskriver till sist sin sociala position som författare som ett resultat av en tudelad klasstillhörighet. Han beskriver hur han under en tid i livet levde som helt finskspråkig. Han beskriver att han måste skriva för att bringa någon reda i identitetsförvirringen, där hans far- och morföräldrar kommit från olika språkliga och socioekonomiska förhållanden och att det är svårt för honom att positionera sig i samhället på grund av detta.
Jag kan uppleva samma sorts vilsenhet som Westö i förhållande till min klassbakgrund. Jag tänker på min mormors mor, som kom från Karelen till Hedemora och dog ung – det tycks omöjligt att få reda på mer om henne från mormor trots många frågor, ty mormor är nog rätt motvillig att prata om det. Men jag undrar ofta: varför kom hon från Karelen i slutet av 20-talet? Hur hamnade hon i Hedemora? Hur träffade hon tapetseraren August, mormors far?
Likadant är det med mina farföräldrar: i bakgrunden finns där statare och oäktingar, svåra att släktforska kring. Kan det vara så att statarens oäkting är följden av herrefolks våldtäkter? Kan det ha förekommit även i min familj? Jag tror inte att Moa Martinsons romanbeskrivningar är ett unikum. Farmor växte upp på landet hos släktingar, skild från sin mor som arbetade som hembiträde åt en bättre familj inne i staden. Det är som vanligt lite svårt att få reda på mer, potentiellt skamfulla familjeförhållanden var inget som jag vare sig vågade fråga om, eller något som farmor ville tala om. Och nu är det försent. Men hennes liv förändrades väl med tiden, liksom farfars. Allt blev bättre både för dem och för landet Sverige, och pappa växte upp i ett femtiotalets folkhem, med en Elvisbrorsa och en byggmästare och kommunalt engagerad socialdemokrat till far. En klassresa.
Själv kan jag något föraktfullt se på mig själv som medelklass i materiellt överflöd, som kan studera enkom för att det är intressant och roligt, och som inte vet om jag vill duga till något för mitt självförverkligandes, mina föräldars, eller samhällets skull. Där har vi en problematik som vi inte kan tala om särskilt mycket, jag upplever det nämligen som ett pinsamt lyxproblem centrerat kring och enbart relevant för min självbild. Till skillnad från Kjell Westö skriver jag inte generationsromaner för att hantera min sociala vilsenhet, men jag börjar varje morgon med Fluoxetin Mylan 20 mg.