Barnbibliotekets underbara värld är underbar just för att den befolkas av barn, som fördomsfritt och nyfiket omfamnar utbudet – vare det bilderböcker, romaner, serier, tevespel eller internet. Det finns förstås även baksidor med barnbiblioteket: höga ljud, kladdiga bokpärmar och för all del den där kväljande doften som stundom slår emot en när en öppnar en välläst bilderbok.

Bilderboken har förändrats genom tiderna: 1800-talets kioskvältare Pelle Snusk (Der Struwwelpeter) skiljer sig en hel del från den några år gamla Kivi och monsterhund i vilka värderingar och vilken fostran de vill förmedla till läsaren (barnet).

Det önskade, avsiktliga, budskapet är inte alltid det budskap som når fram. Författaren av böckerna med karaktären Lilla hjärtat ville t.ex. ”bygga nya hjältar, motverka rasism. Spränga stereotyper, inte blåsa liv i dem!” (läs mer här) med sina böcker, men i stället blossade en debatt upp om gestaltandet av karaktären, som många menade var rasistisk: en karikatyr av svarta, ett blackface, en pickaninny – Joanna Rubin Dranger beskriver fenomenet väl i denna text. Lilla hjärtat byttes ut mot Lilla ärtan (?!) i senare böcker och i vissa bibliotek har böckerna plockats ned från hyllorna (men n.b.: de har inte avskrivits från bibliotekets samlingar) för att ”alla besökare ska känna sig välkomna när de kommer för att låna eller läsa en bok.”

Diskussionen om böcker som av ålder eller brist på eftertanke har blivit eller från början är rasistiska sträcker sig längre än Lilla hjärtat-debaclet: minns till exempel Tintin-gate, Agatha Christies Tio små negerpojkars namnbyte (”Det finns ingen anledning att behålla en titel som kan såra människor”) och Pippis pappas reviderade kungatitel (”Vi byter ut ett ord som skadar barn, men rör inget annat i texten.”).

Att Pippis pappa numer är Söderhavskung har nog accepterats av Folkhemssverige sedan Astrid Lindgrens dotter givit ändringarna sin välsignelse:

– Jag växte upp i en annan värld, när det bara fanns vita människor i Sverige och det var långt, långt till andra folk. På senare år har jag i min skyddade värld tyckt att det där n-ordet, det var ju bara ett ord som hörde historien till, det kunde väl få stå kvar? Men där har jag ändrat mig nu, för det är tyvärr ett ord som används i dag. Det skadar, och då kan vi helt enkelt inte ha kvar det i Pippiböckerna.

På annat vis lät det när SVT några månader tidigare klippte bort liknande uttryck i Pippi. SVT var ohjälpligt PK, och vår Astrid (som svenskar av någon anledning alltid tycks känna inför henne) hade besudlats. (Av någon anledning tycks människor stundom vara oförmögna att relatera Astrids rekommendation att sluta skinheadsa till diskussionen om negerkungens vara eller icke vara.)

Kort sagt finns det goda anledningar att revidera äldre språk- och bildbruk när vi förmedlar kultur till barn och unga i dag. Barn saknar (förmodligen) kunskapen som behövs för att sätta denna litteratur i den kontext som utgör ramen för diskussionerna på tidningarnas debattsidor. En klok vän till mig, som också är förälder, resonerar så här:

– Jag tycker att man ska putsa språket, det vill säga, jag resonerar som Astrid Lindgrens dotter i förhållande till att skriva om negerkung osv. Det är rasistiskt och hör inte hemma i en modern kontext, allra helst inte i barn och ungdomslitteratur. […] Jag får ständigt läsa om och censurera gamla Astrid och Elsaböcker när jag läser för [mitt barn]. Neger och Tjing Tjong är oerhört rasistiska uttryck som jag faktiskt inte vill ska vara del av [hens] vokabulär ens, även om jag kan förklara varför.

Att vi alls diskuterade saken beror på att jag på mitt sommarjobb på Helsingfors stadsbibliotek gick igenom de svenskspråkiga bilderböckerna i ett av filialbiblioteken. Den ursprungliga tanken var att rensa bort böcker som var trasiga eller inte hade lånats ut de senaste åren (i.e. vård av samlingarna) men det är ju ofrånkomligt att fästa uppmärksamhet vid innehållet när en bläddrar igenom bilderbok efter bilderbok.

Förtjusad blev jag när jag läste några av Elsa Beskows bilderböcker och med värme mindes Duktiga Annika från barndomen. Bestört blev jag när jag insåg att samma författares Lillebrors segelfärd innehåller negerbarn som klättrar i kokospalmer för att kasta ner nötter till Lillebror (som är på upptäcksresa genom världen – hej kolonialismen!) Att boken är från 1921 är en förklaring, men inte en ursäkt till att ha kvar den i hyllorna.

Jag kom att tänka på Levande historias bok om detta må ni berätta, där bilder på tyska barnböcker om snåla judar visades som exempel på strategier för att befästa nationalsocialismens idéer hos barn och ungdom. Ingen skulle ju komma på tanken att ha dessa i svenska bibliotek, även om de i övrigt skulle vara trevliga och uppbyggliga historier.

I september 1953 skrev Lester Asheim artikeln Not Censorship But Selection som tar upp den svåra avvägningen mellan censur och urval. En viktig skillnad han kommer fram till är att urval baserar sig på positiva värderingar, medan censur fokuserar på negativa aspekter. Detta resonemang är förstås väldigt lätt att vända på – att vilja rensa bort rasistiska barnböcker kan lika gott kallas att vilja få alla att känna sig välkomna på biblioteket. Det är också viktigt att komma ihåg att kontexten är kung (detta klatshiga uttryck, alltså!). Asheim skriver:

Taken out of context and given a weight completely out of keeping with their place in the over-all work, single words and unrelated passages can be used to damn a book.

Men när det finns en kontext (t.ex. att främlingsfientliga partier växer i hela Europa, att flyktingar på Medelhavet helst ”ska hjälpas på plats”, att raskarikatyrer historiskt har använts för att markera den vita rasens överlägsenhet) så anser jag att det kan finnas skäl att rensa i bokhyllorna, och att detta är fråga om urval, inte censur. Ergo gjorde jag just detta, och här följer några exempel på numer avskrivna böcker.

Några exempel

En klassisk 20-talsbild av hur Lillebror upptäcker världen i Columbus-anda, och hur de välvilliga svarta barnen förser honom med kokosnötter, bananer och dadlar och dansar utan kläder på stranden. Samma bok, Lillebror seglar av Elsa Beskow, innehåller också kineserna Tjing och Tjopp, som springer runt och bär sin kejsare.

Sexism för alla smaker i Lennart Hellsings och Paul Ströyers Sjörövarbok från 60-talet! En negress? En nakendansös? Var är böckerna om Mary Read och Anne Bonny?

Hårboken av Pernilla Stalfelt är noga med att berätta att kvinnor med annorlunda hårväxt kan få jobb på cirkus. Vad var alternativet, undrar den frågvisa? Slitz? Boken är från 1996.

Lennart Hellsing har inte hängt med i tiden, då han 2009 undersöker solens färg i olika delar av världen. Den äggula solen i Kina är skälet till deras gula hy (!) och därtill får vi lära oss att de spetsar missionärer med bamburör och tillagar dem (!!). Läser vi på nästa sida får vi också veta att de kanske inte har tillgång till smör (!!! Kineser är nämligen också fattiga?) och därför steker missionärerna i olja. Eller kokar dem. Samma frejdiga bilderbok försöker också slå mynt på indianer och eskimåer – den sistnämnda gruppen utan större succé, så avsnittet ägnas i stället åt ordvitsar såsom Eskimårtensson, eskimö, eskimops och Eskimonika. Kul! Inget sägs om vita barn, men de ljushyllta änglarna ger en liten ledtråd.