Majdag och maj månads första bok. Hade läst en förklenande recension och väntade mig således något mycket tråkigare än det jag fann. Jag är ganska nöjd. Denna uppföljande roman till Tjänarinnans berättelse ger en ny mening till begreppet in it for the long run.

Att låta sin impulsiva revolutionär ta ett djupt andetag och betrakta framtiden som ett parti schack är mycket svårt för mig eftersom jag har ett mycket begränsat tålamod. Det är emellertid en dygd som jag skulle ha väldigt stor nytta av i dagsläget, så att jag tog mig an denna roman just nu är i sanning en av ödets lyckliga nycker (en annan nyck i samma kategori är att jag under coronakrisen läst Rebecca Solnits otippat passande Hope in the Dark). Jag är tacksam för detta. Tacksamheten är mestadels riktad till mig själv as I soldier on, I soldier on.

Det jag inte gillade med boken var sättningen – bedrövligt typsnitt.

Junimåne.

Gileads döttrar och en annan dotter i en stickig men mysig klänning från Indiska.