Läser en tankeväckande bok av Sven-Eric Liedman, Tidens smala näs: Tankar i en vilsegången tid. Ett citat:

Vi lever i dystra tider, men det gjorde man också 1922. Vår lilla tappra skara enas om att vi måste arbeta för att sprida den kampanda och inte minst den kärlek till kunskap och bildning som en gång bidrog till att förändra Sverige. Uppgiften är gigantisk, vi är så få. Men vi ger oss inte.

Jag talade för några veckor sedan med en vän om detta att så många nuförtiden tycks skriva böcker, publicera dessa på (ibland tveksamma, ibland obskyra) förslag, men att folk ändå inte tycks läsa mer utan fokus är mer på att själv vara den skapande. Intressant ju. Hon delade en spaning om att detta var ett ytterligare bevis på hur kapitalismen ätit sig in i våra medvetanden eftersom läsning är en lättjefull fritidssysselsättning medan skrivande innebär att man gör någonting produktivt.

Tänker att detta är väl lite samma grej som att en hemstickad tröja inte bara är en hemstickad tröja utan den måste förses med en specialbeställd ”Karolina’s Knits <3”-lapp, presenteras på Instagram och/eller Ravelry, och mönstret (som kan vara fritt tillgängligt, men oftare ska man väl köpa det för några euro från en individuella kreatör som har ett eget företag för sitt fritidsintresse-cum-sysselsättning).

Det där var kanske en liten avstickare från det jag ursprungligen tänkte på, nämligen studiecirkeln (som nämns i boken, i samma mening som Oscar ”Olsson med skägget” Olsson, som jag också citerade – Olsson, alltså – i min artikel om AI-studiecirkeln jag ordnade tillsammans med ett stort antal intresserade bibliotekarier (apropå folk med kärlek till kunskap och bildning) under pandemin). Jag upplever nämligen att bokcirklar har blivit allt vanligare, men kanske är det inte på grund av ett ökat litteraturintresse utan att man på ett produktivt sätt (”vi måste ha ett möte!”) ska kunna dela litteraturupplevelser med varandra, som om det vore omöjligt utan att man hade ett ordnat sammanhang. Och det kanske det vore, för det finns förstås en fördel med att ha läst samma bok och så vidare. Jag kan definitivt se det läsfrämjande i bokcirklar och att bibliotek anordnar dem tacklar ju både läsfrämjandefrågan, ensamhet, och det demokratiska samtalet. 

Men – är det verkligen denna folkbildningstanke som ligger bakom den läsande medelklassens gemensamma vin- och bokkvällar? Funderar på de cirklar jag själv varit i. Blev jag mer bildad eller fick jag lite uppstrukturerat häng som passade i NPM-världens livspussel? Jag vet inte! Jag har inte tänkt färdigt den här tanken än.

Vissa bokcirklar går ju som studiecirklar. Vet inte om detta har så stor betydelse längre med tanke på att studieförbundens finansiering kapas osv. Men det är intressant med gränsen mellan det privata och det publika, och med det publika menar jag då att det är en del av den folkbildningsrörelse (enligt Liedman ”Skandinaviens enda egna bidrag till pedagogikens historia”!) som lyfte arbetarklassen i Sverige (och som väl är en starkt bidragande anledning till att jag har möjlighet att studera och forska). Jag är ju liksom väldigt tacksam för arbetarrörelsens (ja, och flera folkrörelser förstås) kamp som har lett till att just fler får känna kärlek till kunskap och bildning, men hur förvaltar man detta på bäst sätt?

Jag har inte läst klart boken än, men hoppas såklart på några hoppingivande ord från Liedman i den dystra skildring han påbörjat (klimatkollaps, krig, rasism, elände &c&c&c…). Jag har ju av samma anledning (alltså alla nyss nämnda kriser) genomgått en kris i min forskning eftersom mänskliga rättigheter – vad har de för chans i denna värld? Man tappar ju modet fullständigt ibland.

Jag stängde av (tillfälligt) de mest domedagsframbesvärjande sociala medierna jag hade och beklagade mig över ödets lott (osv osv) på mastodon och utropade 

Är det fortfarande värt att fördjupa sig i och försvara mänskliga rättigheter (de ”mindre akuta” (om man nu vill vara sådan) integritet och yttrandefrihet) eller är det att slåss mot väderkvarnar?

Jag fick då ett så fantastiskt svar som i sin enkelhet var lika glasklart och hoppingivande för mig som det citat jag inledde detta inlägg med:

Det är definitivt värt det. Vad ska man annars göra?