Internordiskt studentmöte i Lund

I helgen som gick for jag hem till Sverige igen för att närvara på Internordiskt studentmöte i Lund. Jag åkte som representant för V-Dala vilket var en himla lycklig slump (jag missade det förra som ägde rum i Uppsala 2012 eftersom det var just innan jag klev på som 1Q, och nu är det ju ett tag sedan jag klev av); kuratorerna skulle fira Västgöta nations 375-årsjubileum på slottet, så några föredettingar fick skickas i deras ställe.

Internordiskt studentmöte (INS) ät ett evenemang med rötter i 1800-talets skandinavism. Det ordnas nuförtiden vartannat år och samlar representanter från kårer och nationer i Sverige, Finland, Norge och Danmark. Jag är inte säker på urvalskriterierna för till exempel fanns där inga representanter från nationerna i Åbo och heller inga från kårerna i Uppsala. Beror det på frånvaro eller saknad inbjudan? Och skulle det senare kunna bero på att det redan finns ett forum för Sveriges kårer – SFS – och att dessa egentligen skulle kunna representeras av en representant? Det hela är något oklart för mig och jag har funderat på det en hel del. Månne finns det historiska anledningar, månne är det en del av INS identitetssökande: vilka ska ses och varför?

Under helgen fick jag nämligen intrycket av att många inte riktigt visste vad INS funktion var. Jag skulle inte säga att det gjorde mötet håglöst: jag har haft så otroligt många spännande diskussioner under helgen och förhört mig om aktuella frågor och organisationsstrukturer i särskilt det finländska kår- och nationslivet. (Att det blev just det finländska beror på 1) att jag älskar Finland och kanske framför allt 2) att V-Dala har mycket goda kontakter med våra finländska vännationer och därför är det mycket enkelt att falla in i diskussioner med dem – vi är lika och ändå så olika.)

Under mötet diskuterades ledarskap i ideella organisationer (två föreläsningar hölls på temat) samt lösningar och bekymmer med bostadssituationen i de olika nordiska studentstäderna. Precis som i Uppsala så har nationerna i Lund och Helsingfors bostadsbestånd tillgängliga för medlemmarna. Kårerna som närvarade på mötet arbetade alla med påverkansarbete på sina respektive orter för att underlätta byggandet av studentbotäder. I Århus hade studentorganisationen arbetat med ett program som löste tillfälligt boende för många studenter.

Eftersom jag varit engagerad i Föreningen Nordens ungdomsförbund och studerat nordiska språk (vilket lett till resor och studier i de nordiska grannländerna) så hyser jag en stark vurm för nordiskt samarbete. Därför har jag läst en hel del om nationens kontakter med de nordiska länderna.

Det nordiska samarbetet brukade ha en större roll i nationens dagliga verksamhet: innan utbytesprogram som Erasmus och Nordplus fanns var utlandsterminer något som arrangerades i samarbete mellan nationerna. Möjligen började detta utbyte med att V-Dala härbergerade finländska studenter under vinter- och fortsättningskriget, vid en tid då studier i Helsingfors inte var möjligt. Sedan dess har nationen också haft samarbete med universitet i t.ex. Kiel och Newcastle, ofta knutna till ett stipendium från en äldre landsman, el. dyl. Dessa utbyten har försvunnit nu och ingen kontakt finns längre med studentorganisationer i städerna, men det är en mycket intressant bit nationshistoria som en skulle kunna studera ytterligare i internationella utskottets protokoll från 1940-talet och framåt.

Nuförtiden sker vårt utbyte med vännationerna oftast i samband med högtidliga fester, vilka förvisso också är goda tillfällen att lära sig mer om det nordiska studentlivet. Jag har dansat på stolar i AF-borgen, dansat polonäs i gamla studenthuset, smällt papperspåsar för att simulera viborgska smällen och bastat i Sibbo skärgård. Mitt engagemang på V-Dala har gjort mig rik på både nationella och internationella upplevelser.

SuperTuxCart och skärmljus

Utan att egentligen reflektera över det (hoho, det är ju ett lustigt uttryck att använda i samband med en bildskärm!) så har jag sedan installation av 14.04 haft den starkaste skärmljusstyrkan igång. I många miljöer är detta väldigt onödigt och det gör dessutom ont i ögonen att få för starkt ljus i dem. Ergo gjorde jag en snabb googling, knackade in koden på denna sida och sitter nu med en betydligt vänare ljusstyrka framför mig.

Eftersom detta rörde min laptop så har jag gjort en ny rubrik på min Ubuntu-sida där du i övrigt kan följa trubbelskjutande på DS6 i kronologisk ordning sedan nyinstallation av Trusty Tahr.

En annan skoj Linuxgrej jag upptäckt är spelet SuperTuxCart. Det är ett racingspel med små vagnar, kan en säga. Jag har en (o)naturlig fallenhet för bilspel, allt sedan jag spelade Need for speed på en demoskiva från tidningen CD-rom någon gång på 90-talet.

Apropå CD-rom är en annan kul grej att det heter cédérom på franska (åtminstone på Belgiens nationalbiblioteks infosida om pliktleveranser), men att CD bara heter CD. Kan kanske liknas med att skriva TV eller teve? (Jag använder det sistnämnda.)

Svenskfinlands nationella biblioteksdag 2: Distribution av framtiden

Som vi säger så här i Nobeltider: ”Äntligen!”

Det var så mycket som hände i slutet av september och början av oktober så jag kom liksom aldrig till ro med att berätta om Peter Alsbjers presentation på Svenskfinlands nationella biblioteksdag den 17 september. Med Åbos friska morgonluft i klart minne (alltså, Finland – vilket land!) ska jag därför försöka dra mig till minnes även Peter Alsbjers idéer. Det var också Peter jag talade mest med i kaffepauserna och det var rätt kul att bevittna hans reaktion på sin första karelska pirog – det är liksom aldrig vad en väntar sig!

Alsbjer är chefsbibliotekarie på Örebro stadsbibliotek och har tidigare varit länsbibliotekarie i samma bygd. Hans presentation hade titeln Dekonstruera, rekonstruera och utforska! Folkbiblioteken på nya vägar – denna trendspaning finns på slideshare. Hans ”nätvaro” är noterbar och via hans blogg (som jag länkat till ovan) hittar du till spotifylistor, twitter, facebook &c. Kanske är det på grund av detta som han håller sig à jour med biblioteksvärldens utveckling – Sverige tycker jag annars kan vara hopplöst efter i vissa biblioteksrelaterade saker.

Alsbjer ställde sig och publiken följande frågor:

  • Vilken roll spelar tidsandan för biblioteken?
  • När är ett bibliotek ett bibliotek?
  • Vad kan ett bibliotek användas till?
  • Vad är det värsta som kan hända?
  • Vilka utmaningar finns för biblioteken i ett nytt medielandskap?

För att exemplifiera bibliotekens starka roll i nätverkssamhället eller informationssamhället (vad vi kallar det sätter onekligen en viss prägel på vad vi tänker att det är!) citerade han Alan Kay, The best way to predict the future is to invent it (1971), och William Gibson, Framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad.

Angående benämning av vårt nutida samhälle passar det också att nämna Alsbjers diskussion om hur språket i det offentliga rummet spelar en viktig roll i hur biblioteksanvändarna (både personal och besökare) inkluderas i miljön. Alsbjers exempel var ett foto på en skylt från ett bibliotek med texten ”På biblioteket låter vi mobiltelefonen vara AVSTÄNGD! Tack”
– Vilka är ”vi” i skylten? Bibliotekspersonalen? Vilken makt uttrycker denna skylt? Maktbegreppet i bibliotek är oerhört viktigt, särskilt med tanke på den eftersträvade jämna distributionen av information och därmed framtiden.

Var går gränsen mellan folkbibliotek och muséer, fritidsgårdar och dylikt? Hur är folkbiblioteken en medierande plattform för jämn fördelning av framtiden, och hur skulle de kunna vara? Några svenska bibliotekstrender 2014 är att mobilitet, fokus på användarupplevelser, interaktion i stället för transaktion, uppsökande verksamhet och bibblan som plats för eget skapande. Som Thomas Frey sade (jag tar nu citat friskt från Alsbjers presentation eftersom de sammanfattar andemeningen väl): ”Libraries are not about books. In fact, they were never about books.”

Befinner vi oss i ett paradigmskifte eller är det bara tidsandan? Alsbjer hävdar paradigmskifte på grund av följande kännetecken: tekniken för kommunikation och kunskapsspridning är billig och därmed tillgänglig, det finns en kritisk massa av användare, med internet vinner nätverk medan auktoriteter förlorar makt – delaktighet och deltagande belönas. Gränsen mellan konsument och producent är flytande och klassiska prismekanismer utmanas (t.ex. upphovsrätt) – jämför med Wikipedia som kan skrivas och läsas av alla, men också med tjänster som Netflix och Spotify där vi har gått över till att betala för tillgång till medier, inte för ägande av dem.

Sist i presentationen kom också ett på Biblist omstritt R. David Lankes-citat: Bad libraries build collections; good libraries build services; great libraries build communities. Alsbjer själv sammanfattade bibliotek som demokrati i praktiken. Ganska rimligt tycker jag, och något att ta vara på. Men släng för allt i världen inte för mycket av samlingarna. Det är många som – likt jag själv – kommer att vilja beta av dem för att skapa sig en sammanhängande bild av omvärlden.

Diamanter och inkunabler

För tillfället befinner jag mig i Antwerpen och tillbringar fem veckor som praktikant på Bijzondere Collecties – specialsamlingarna på Antwerpens universitetsbibliotek. Hela universitetet har en komplicerad historia av omvandlingar och sammanslagningar. Det äldre tryck som finns i dessa samlingar härstammar i de flesta fall från Sint-Ignatius Handelshogeschool (driven av jesuiterna) som grundades 1852. Där undervisades i ekonomi och juridik och därför är en av samlingarnas specialiteter rättshistoria. Jesuitica och teologi är också specialitetet, samt nederländsk litteratur och litteraturhistoria. Ett lärt kartografiskt sällskaps samlingar som hamnat hos biblioteket gör även kartografi till en viktig beståndsdel i specialsamlingarna.

Teologilitteraturen består av allt utom spiritualism. Det kan tänkas lite underligt, men beror på att Ruusbroec-institutet (döpt efter den flamländske mystikern) sedan 1924 samlat teologisk litteratur innehållande just det spirituella. I dag ligger dessa båda instiutioner nästan vägg i vägg och har ett omfattande samarbete gällande katalogisering, digitalisering och förvärv. Det goda samarbetet tillåter också respektive samling att koncentrera sig särskilt på sina specialiteter i vetskap om att andra närliggande ämnen täcks upp av närliggande specialbibliotek.

Jag besökte Ruusbroec-biblioteket i dag och stiftade bekantskap med samlingarna. Handskrifter, inkunabler och senare tryck utgjorde en betydande del, men en särskilt intressant samling var den ikonografiska som bestod av c:a 30 000 religiösa tryck (helgonbilder o. dyl.) Jag hade också en stor bibliofil upplevelse när jag fick titta på och hålla i Nederländernas äldsta tryckta bok. Dessutom fick jag stor insikt i hur de arbetar med konservering av böckerna och om hur de kategoriseras: både tidsperiod och ämne spelar in, och därtill sorteras de i hyllorna efter storlek med löpnummer, vilket de har gemensamt med BC där jag är. Fiffigt system. Vi har i och för sig samma på V-Dala, men det är mycket mer omfattande och genomtänkt här.

Efter historia om och rundtur i samlingarna träffade jag Susanna som jobbar med STCV – Short Title Catalogus Vlaanderen. Det här är ett mycket fascinerande system som används för att skapa nationalbibliografier. Nederländerna och Storbritannien har tydligen redat klarat av detta, så naturligtvis blev jag fundersam på hur det gick för hemlandet. Det visade sig att vi inte är helt à jour. Men KB, ni behöver inte vara oroliga, jag vet allt om att katalogisera äldre tryck nu.

Kort titel-systemet visade sig vara oerhört fascinerande eftersom det innebär att äldre tryck registreras med en förkortad titel (en titel kan ju sträcka sig över en hel sida i äldre tryck) fast utifrån ett utarbetat system: titelns första tre-fem ord ska alltid finnas kvar, och sedan är det viktigt att sådant som datum, namn och dyl. finns kvar om det är ett sådant dokument där detta är relevant (t.ex. lagtexter och förkunnanden). Dessutom ska titeln vara begriplig utan de borttagna orden och grammatiskt korrekt. Det innebär att det alltså inte går att huvudlöst rensa eller förkorta konjunktioner och prepositioner utan ett visst mått av tankearbete krävs, i synnerhet om det är det latinska språket som använts (vilket är fallet i många äldre publikationer).

Mina kunskaper i tryckteknik, bokhistoria och identifikation av äldre skrifter har förbättrats avsevärt och jag ser plötsligt en massa möjligheter och idéer att ta med hem till Uppis. Samtidigt förmodar jag att mycket redan sker hemma, bara att jag inte känner till det. Men ta nationsbibliotekens i många fall unika material – här ska identifieras! Och jag förstår i allt större utsträckning vad Probok ska vara bra för.

Om Antwerpen i övrigt vill jag meddela att schampo och balsam är inlåst på Delhaize vid stationen (!) och att en måste tillkalla personal för att öppna och plocka ut varor och sedan lämna dem till kassan så att en får säga till om dem vid utcheckning. Av alla stöldbegärliga saker… jag säger då det! Å andra sidan tyckte ju islänningrna att jag var knäpp som tyckte att saffran skulle säljas i kassan.

Jag har också provat på stadens kollektivtrafik. Äventyret började med att jag väntade på spårvagn 10 i närheten av Kerkstraat. Den kom aldrig. Jag frågade en annan passagerare i väntan om det månne gick att se på webbsidan om vissa linjer var inställda (minst två tåg borde alltså ha passerat perrongen, och därtill lika många från andra hållet) men fick en oförstående blick till svar och sedan förklaringen: ”Nä, ibland kommer de bara inte. Något kan ha hänt. Eller inte. Ingen vet. Det bara är så ibland.”

Svenskfinlands nationella biblioteksdag, del I

Onsdagen den 17 september var jag i Åbo på Svenskfinlands nationella biblioteksdag. Dagen låg i anslutning till FSBF:s årsmöte (som vidtog i dag) där jag tyvärr inte kunde närvara eftersom jag skulle på en annan konferens i Uppis. Temat för dagen var Det Nya Biblioteket – slänga ut böckerna eller hålla dem kvar? och bestod av sex presentationer och en paneldiskussion.

Jag såg mest fram emot att höra Jessica Parland-von Essen prata om Minne och kulturarv – Biblioteken som förmedlare och bevarare i framtiden. Hon själv har bloggat om biblioteksdagen här. Något oväntat blev jag också eld och lågor över Peter Alsbjers presentation som innehöll väldigt många intressanta tankar om biblioteken i framtiden. Sida nummer 28 i Slideshare-presentationen (se hans blogg) innehöll för övrigt Skot-Hansens, Hvenegaard Rasmussens och Jochumssens biblioteksmodell. Det var roligt att se den i verkligheten efter att ha läst om den som en teori bland många i en kurs förra hösten.

Parland-von Essen är för närvarande chef för Brages pressarkiv (som det varit lite skriverier om på senaste tiden) men ska strax sluta där för att i stället jobba med digital humaniora. Hon har tillsammans med Kenneth Nyberg drivit bloggen Historia i en digital värld som nu resulterat i en publikation som ger en bra beskrivning av vad digital humaniora egentligen är. (Den digitala humanioran har inte ännu slagit igenom på bred front i Norden, men jag nu vet jag att det finns starka krafter i både Sverige och Finland som driver på utvecklingen så månne finns det hopp än.) Publikationen finns tillgänglig på bloggen.

Hon berättade om arbetet med databasen Finna, om hur digitaliseringen gick till och om hur den digitala litteraciteten var ett angeläget ämne – förutom en äldre generation som står utanför den digitala världen så har även ungdomarna som är digital natives stora kunskapsluckor vad gäller IKT.

75% av 16-24 åringarna använder internet dagligen och finska Wikipedia har 74 000 nedladdningar i timmen. Både läsning och textproduktion är omfattande. Parland-von Essen pratade om hur kritiskt användande av Wikipedia hör till modern informationskompetens, men att det finns ett problem med att svenska Wikipedia görs i Sverige, eftersom den finlandssvenska informationen är bristfällig. En kunde tänka sig hur Wikipedia kunde användas både för att utveckla digital litteracitet och för att komplettera de finlandssvenska informationsluckorna. Kanske som en del av Inkludera flera?

Frågan om biblioteket som bevarare var både en diskussion om bibliotekariens och bibliotekets roll. Ett exempel hon tog upp var att ”Finland har fruktansvärt mycket hembygdsmuséer” och att biblioteket skulle kunna fylla denna roll i den urbana miljön. Ett begrepp som var nytt för mig var också den inbäddade bibliotekarien – jag är inte helt såld på konceptet, men får läsa in mig mer innan jag uttalar mig vidare. Biblioteken som förvaltare av kulturarv, men också utbildning och information ledde tanken till bibliotekens roll som fjärde statsmakt: tillgängliggörande av information bidrar till många perspektiv och ett utökat kritiskt tänkande och är verkligen behövligt i en tid då medier blir allt mer likriktade (kanske för att de har svårt att anpassa sig till en digital närvaro?)

Parland-von Essen nämnde också helt kort att hon varit på öppen data-dagar i Finland nyligen (”Statsministern var där, så känslan av öppenhet var inte så där jätteövertygande”) och att det är viktigt att vi i både kulturarvs- och andra sammanhang jobbar med öppen länkad data – om vi inte börjar länka datamassan får vi ingen ordning på den. Hon förde här fram hur indexering, ämnesord och kontrollerade vokabulärer fyller en roll i fler sektorer. Bibliotekariens framtid som informationsspecialist kommer att bli väldigt spännande.

Nu hade jag skrivit en lång bit om Peter Alsbjers presentation, men eftersom datorn hängde sig och alltsammans försvann så tänker jag i stället avsluta här och återkomma till honom vid annat tillfälle. Bjuder i stället på denna godbit:

Rummet är upphävt, Westö är AFK – men var?

Kjell Westö tilldelas Aniarapriset av Svensk biblioteksförening. Så passligt, eftersom jag just läst Sprickor: Valda texter 1986-2011 av densamme. Mindre passligt att prisutdelningen sker samtidigt som jag är i Antwerpen, men nåja. Vad är väl en kväll på Stockholms stadsbibliotek…

Westö skriver om den digitala tiden, som på något vis gjort tiden kortare. Eller snarare tagit tiden ur det sammanhang av rum och avstånd som varit knytpunkter för att få världen att verka rimlig. Hinner vi med?

[…]vi teknokulturens infanterister, lever ett hektiskt liv. Vi går omkring med huvudena fulla av PIN-koder, portkoder, kortkoder, behörighets koder, lösenord. Vi måste reagera automatiskt och adekvat på olika simultana skeenden, vi måste vara skickliga på att ”hålla många bollar i luften samtidigt”. […] under vår behärskade och automatiserade yta finns både frustration och panik. Förändringarna har krävt mycket. Många av oss går på övervarv, och samtidigt bär vi på en känsla av att vi – trots alla de utmärka teknologiska hjälpmedel vi förfogar över – inte styr våra egna liv.

Det lustiga med citatet ovan är att det är från år 2000. Framsynt! År 2008 skriver han om internet (s. 40):

Internet har en enorm positiv potential: när nätet är som bäst är det ett viktigt forum för öppen och orädd medborgardebatt. Det kan också erbjuda oliktänkare i diktaturer ett visst (om än otillräckligt) skydd, och den som lärt sig skilja agnarna från vetet hittar tonvis med viktig och pålitlig information på webben. Men människan har en tråkig förmåga att solka ned sina goda uppfinningar. […] När man betraktar [dokusåpor, växande kändismani, YouTube, bloggar, chattande, mobilkameror, webcam, etcetera] som isolerade fenomen verkar de ofarliga, men tillsammans håller de på att förändra och kanske till och med söndersmula vår gamla syn på privatliv och rätt till personlig integritet.

Det är underbart att någon så elokvent uttrycker fördelen och faran med internet, och därigenom också varför internet är så viktigt att föra en diskussion om – både på en privat och en politisk nivå. Precis som i afk-livet så utspelar sig liv på internet. Vi är individer som förhåller oss till varandra på internet på samma vis som i det fysiska rummet – varför skulle inte samma fundamentala rättigheter gälla även där?

Angående att skilja agnarna från vetet – källkritik i informationssökning är en otroligt viktig fråga där jag tror att samhället inte riktigt har hängt med. Den digitala litteraciteten kan till och med på universitetsnivå vara usel, och trots goda projekt som Digidel så har vi långt kvar till dess att alla är likvärdiga internetmedborgare. Politiskt måste vi börja hantera internet som den del av världen det faktiskt är.

Westö skriver också om en fras som gått på högvarv sedan Piratpartiets grundande 2006, jag gillar hans spydiga avslutning:

Det finns en fras jag avskyr av hela mitt hjärta: Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta. Jag är säker på att den var i bruk hos den spanska inkvisationen likväl som under häxprocesserna i Norden.

På sidan 125 försöker han också besvara den stora frågan varför mår vi så dåligt? Jag tror att han har en poäng i sitt svar:

Vi mår dåligt för att vi byggde upp ett individ-, prestations- och framgångscentrerat särhälle som smulade sönder den gemenskapskänsla som vuxit fram ut våra umbäranden och vårt hårda slit för att skapa välfärd. Och nu samverkar vår besatthet av individuell framgång och prestation på ett farligt sätt med den nationella tradition som säger att man aldrig får tröttna, aldrig gråta, aldrig ge upp, man skall bara bita ihop tänderna och tiga och fortsätta framåt.

Kort sagt tycks det mig som om vi tagit det sämsta av allt: vad är väl framgång om ingen finns att dela den med? Den individuella prestationen är väl inget självändamål? Det hårda arbetet utan gemenskapen tycks hårdare ändå.

Kjell Westö verkar vara en så himla kiva person. Jag uppskattar hans romaner än mer nu när jag läst hans krönikor där han är så uppenbart politisk. Kanske ser jag en djupare mening i Eccus och Allus öden nu? Eller hos Lucie Lilliehjelm? Att vilja hjälpa till på vad sätt en kan, och att låtas göra det – det är den gemenskap jag sku vilja ha i samhället. (Även det digitala samhället.)

Officina Typographica Anno 1483

Inför stundande flytt rensar jag i bokhyllan. Jag hade verkligen bestämt mig att vara hård den här gången och rensa allt, men så började jag bläddra i en av de tilltänkta objekten för utrensning och… ja, så sitter jag nu och läser om Sveriges första tryckeri på Gråmunkeholmen i Stockholm. Skrattar förnumstigt åt mig själv och mina ringa latinkunskaper när jag läser följande stycke:

”- Talar Ni inte latin?
Fader Kanutus är bestört.
– Nej, tyvärr. Men det gör ingen annan människa heller i Europa i dag, skyndar jag mig att tillägga för att framstå i en något fördelaktigare dager.
Det går ett sus genom församlingen inför denna avgrundsdjupa bildningsbrist.”

Lektyr à la statsminister

Innan jag for hem från Helsingfors läste jag Alexander Stubbs samling av Finnair-kolumner The Power of Sisu. Jag har nog ingen speciell åsikt om Stubb (men det hade fikarummet på jobbet, kan jag meddela) men är däremot fascinerad över hur mina finländska vänner följde Samlingspartiets ordförandeval i början på sommaren – de satt framför teven och negligerade skärgårdens friska och regniga natur (det var alltså i juni) för att följa vilken av de tre kandidaterna som skulle bli partiordförande – och därmed även Finlands nästa statsminister. (Jyrki Katainen, förra statsministern och partiordföranden, blev sedan fyllnadsvald till kommissionär och kommer troligen att sitta kvar om inte Finland kvoterar in en välbehövd kvinna i kommissionen (obs! betalvägg!).) Olika fördelar och nackdelar diskuterades med kandidaterna. En stark punkt för favorittippade Stubb var hans tvåspråkighet – svenskans roll som nationellt språk (och hur det därmed används i offentliga instititioner) är naturligtvis viktig för mina bekanta, som ju har det som modersmål. Själv låg jag skälvande och krapulantisk när jag hörde resultatet förkunnas från nedervåningen: ”Uuteen nousuun!” Ironin går mig ej förbi.

Under rubriken Languages are good for you beskriver Stubb hur hans tvåspråkighet varit honom till hjälp, både för att lära sig nya språk och för att få intresse för omvärlden. Han menar också att det är viktigt att lära sig fler språk än sitt modersmål och engelska i vår globaliserade värld eftersom engelska är långt ifrån det lingua franca som vi ibland får för oss. Dessutom kommer vi aldrig att kunna engelska så bra som modersmålet (som Horace Engdahl en gång sade: ”Som svensk blir man dummare på engelska, och den första konsekvensen tycks vara att man inte märker det”) – så visst finns det en poäng med att försöka närma sig människor på åtminstone någon av parternas modersmål. Kanske blir denna diskussion till syvende och sist mer fruktsam än den som förs på pidginspråk?

En hel del av styckena handlar om att Finland är väl värt att investera i och läsarna uppmanas att ta sin business till landet. Det är kul med den välkomnande tonen, men samtidigt minns jag det som sagts om Finlands låga kvoter av mottagande av flyktingar. Jag kan märkligt nog inte finna på en skriftlig källa för saken nu, så frågan är hur välgrundat det är. Den finländska invandringspolitiken tas upp i ett konstverk av Alfredo Jaar på utställningen Tonight No Poetry Will Serve på Kiasma (En miljon finländska pass från 1995).

Men jag kan hålla med Alexander Stubb om att Finland är ett förträffligt land. Ju mer jag är där, desto mer vill jag stanna. Den högre allmänbildningsnivån är märkbar och det tycks som om nya idéer i Sverige i dag är genomförda i Finland ett eller ett par år tidigare. Är Finland det egentliga framtidslandet? Stubb listar lite statistik:

[Finland has] been ranked by Newsweek magazine as the world’s best country; by PISA (Programme for International Student Assessment) as having the best basic education system; by Gallup World Poll as the happiest nation; by Transparency International as the least corrupt; and by the World Economic Form as the most competitive country in the world. Not bad for a sparsely populated Northern country which gained its independence in 1917.

Stubb

Sedan jag kommit hem har jag lånat Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som efter ett gott medborgerligt initiativ nu finns tillgänglig på ett hundratal svenska bibliotek. Till skillnad från Stubb så är Reinfeldt inte särskilt förtjust i sitt eget land. Måhända beror det på målgruppen – Finnair-resenärer och läsare av politiska manifest kanske tarvar olika stilnivå – men det känns ändå mer övertygande när engagemanget grundar sig i framtidstro och inte missnöje. Stubb går flera gånger till samhällets försvar:

I also believe that freedom cannot be divided. You can’t have economic freedom, but deny political, religious or personal freedom.

Den 28-årige Reinfeldts bok var dock förvånande god läsning. Ett par kapitel är rena skönlitterära yttranden, där det första håller god sf-klass: sovhjärnor och dårar befolkar en värld som styrs av Välfärdspartiet (sammanslaget av tidigare Bekvämlighetspartiet och Omhändertagandepartiet, om jag minns namnen rätt). En sovhjärna dör och en dåre med gott sifferminne inser vid konfrontation med den dödes personnummer att det de facto är hans son som har avlidit. Ja, han har aldrig träffat honom eftersom barn blir till via spermadonationer, men tänker nu att han kanske skulle gå till bårhuset och se ynglingen. Väl där är han förgrymmad över att fjärrkontrollen fortfarande sitter fast i sonens hand (fjärrkontrollen som alltså inte bara styr teven utan också kan fylla på kylskåpet, ändra klimatet i bostaden, och ställa in automatiskt röstande i riksdagsval m.m. – hur spejsat är inte detta för att vara 1993?!) men också förvirrad över att han faktiskt tycks känna känslor i samband med mötet. Det slutar med att han går med i en hemlig klubb som vill förändra det dåliga välfärdssamhället, eftersom det är helt kört att försöka påverka någonting genom faktiska politiska beslut.

För sovhjärnorna fanns inget meningsfullt, inga utmaningar och ingen nyfikenhet. De var trygga och omhändertagna, det var huvudsaken.

Ja, ni förstår ju själva så hemskt! Har en mat och tak över huvudet så finns ingen anledning att intressera sig för något i livet! Det andra skönlitterära stycket är en dagboksskildring av goody-two-shoes-Johanna som går på bio med farfar, reflekterar över omvärldens politiska läge och har extrajobb. Det är lite som Katarina von Bredow, fast utan en faktisk handling. Det har en viss charm!

De övriga kapitlen är ganska so-so för de handlar om sådant jag funderade över när jag var sjutton år gammal, och så handlar det lite om föreningsengagemang. Eftersom att jag varit engagerad i en större studentförening så är wow-känslan kanske inte lika stor för mig som för Reinfeldt över det går att samarbeta och göra saker tillsammans, och jag drar heller inte kopplingen att välfärdssamhället så småningom kommer att omintetgöra detta – tvärtom.

Reinfeldt lanserar också nya budord. I stort handlar det om att en ska bry sig om miljön, vara snäll mot andra och inte knarka. Men det är också viktigt att en engagerar sig i stället för att gnälla på saker. Han har ju ganska bra poänger här. Vi diskuterade dylika frågor mycket under högstadie- och gymnasietiden.

Jag antar att det som är mest förpaffande med Reinfeldts bok är det faktum att han uppenbarligen var 28 år gammal när han skrev den. 28! Jag har sagt det förut, jag säger det igen: detta antiintellektuella vakuum som Sverige utgör! Den kulturella skymning som häröver vilar! Så sent som förra veckan var jag hos en läkare som förvirrat frågade om Antwerpen låg i Tyskland. Ergo kan vi dra slutsatsen att en minst femårig akademisk utbildning och innan dess gymnasium med toppbetyg inte säger det minsta om en människas allmänbildning.

Det vore fint om vi kunde sluta bortförklara våra PISA-resultat och i stället blicka åt öster för att dra lärdomar om skolan. Argumenten om att förstatligande av skolan eller en litteraturkanon (vad hände med den tanken egentligen?) skulle lösa problemen är inte hållbara – det är kunskapsföraktet vi skulle behöva göra upp med. Det skulle också hjälpa om våra politiker kunde se samma möjligheter i Sverige som Alexander Stubb ser i Finland.

Notis angående smarta elmätare

Läste i Husis häromdagen om smarta hem:

På Helsingfors energi utvecklar man ett ”smart hem” med öppen standard. I två höghusfastigheter i Fiskehamnen kommer man att installera fjärrstyrningsenheter i elcentraler och göra nödvändiga elinstallationer. När allt är klart går det att styra via pekdator.
Hårdvaran och dess programmering levereras av ABB medan användargränssnittet har utvecklats av energibolaget. Det nya är att lägenheterna inte blir beroende av någotdera företaget.
– […] Det nya är att vi i ett nationellt forskningsprogram byggt upp hela systemet på ett öppet gränssnitt som följer existerande standarder, säger projektchef Minna Näsman på Helsingfors energi.

Teirdes skriver om intelligenta elmätare redan 2010 och jag kom att tänka på när jag läste artikeln i Husis: Är den finländska utvecklingen bra? Är det bra att vi kan fjärrstyra våra apparater eller löser detta ett problem som inte existerar (och är det bra eller dåligt)? Är en öppen standard att föredra, ergo: förbättrar den förutsättningarna för att den personliga integriteten skyddas?

(Ett) långt farväl

Ett långt farväl
Ett långt farväl, som presenterades för mig i Anneli Jordahls Helsingfors: från Kalevala till snowcrash, handlar om kärlek i och till Helsingfors (och Åbo), en biografi om K. A. Tavaststjerna, och om ett långt farväl till både staden, kärleken, och Tavaststjerna. Jordahl skriver om romanen i samband med kaféet Ekbergs på Bulevarden och jag tänkte att det nog skulle vara mer av en Helsingforsroman än den visade sig vara; jag blev besviken när han redan efter några sidor lämnade stadin för Göteborg.

En kort sökning på Claes Hylinger visade emellertid att han var ’patafysiker, varför jag tänkte att jag ändå skulle ge romanen en chans – trots att han nu inte var en sådan helsingforsiensisk berättare likt Kjell Westö. Å boy, gissa om jag är glad att jag gjorde detta! Ju mer jag läste, desto roligare blev det. Ja, rent av genialiskt. Jag skulle kanske inte ta i från hälarna och säga att det var Niveau Queneau (vad är det, egentligen? Inte ens Försvinna…) men nog är det tillräckligt fryntligt för att brista ut i skratt högt på spåran. Ta till exempel följande stycke, där han återberättar om en passus ur Tavaststjernas liv:

Strindberg var ytterligt nervös denna sommar, och ännu nervösare blev han av att Tavaststjerna uppträdde lugnt och vänligt. Förgäves försökte han provocera honom vid de gemensamma måltiderna på hotellverandan. Vad han alltid glömde, berättar Adolf Paul i sin strindbergsbok, var att Tavaststjerna nu i det närmaste var stendöv; han hörde något så när endast i storm, vid stranden, ”när vågornas brus paralyserade susningen i hans sjuka hörselorgan”. Så det hände ofta att Tavaststjerna svarade på Strindbergs oförskämdheter med ett älskvärt leende, och vänligt nickande bad:
– Säg om det, var så god!
”Då förlorade Strindberg tålamodet. Den andra vågade inte kampen, det var klart! Han kröp undan och gömde sig bakom ett låtsat lyte!
Strindberg höjde vid ett sådant tillfälle vredgat glaset och skrek:
– Skål, du fege finne!
Och Tavaststjerna, som hörde ännu sämre, när man skrek, nickade ännu vänligare tillbaka och svarade så älskvärt som möjligt:
– Skål, min kära bror!
Då förlorade Strindberg fattningen totalt! Det var för mycket! Den andra ville bara göra honom säker!”
Strindberg var övertygad om, det erkände han för Paul, att Tavaststjerna bara lurade på ett tillfälle att skjuta ned honom.

Vissa hågkomster tituleras en del av romanen med en inledning av Marcel Proust, om hur det är de holländska, mörka tavlorna av samhällets medelmåttor i vardagssituationer som går att likna vid våra viktigaste, mest levande hågkomster, och hur tiden skänker dessa hågkomster ett slags lycksaligt skimmer. En av dessa handlar om en präst på ett sjukhus, inlagd för magsår (till skillnad från berättaren, som är inlagd för någon form av Weltschmerz tänker jag mig; han röker Gauloises för franskhetens skull och blir utsparkad från sjukhuset av en irriterad läkare som konstaterar att det inte är något som helst fel på honom). Om prästen berättas dock, att han en kväll sitter i TV-rummet och ser på en västernfilm (han älskar dem, för att han tycker om att se skurkar få stryk), och skrattar belåtet när filmhjälten klår upp en bandit:

– Det är rätt! Ge’n en örfil! Ha ha ha! Ja! Tjong!

Dessförinnan och dessförefter varvas styckena mellan Tavaststjernas liv, parisisk förtröstan och kärleken till finländska Angelica – gift med barn men ändå kärleken. Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera att han inte alls resonerar över trohet och familjeliv som hans emotionella framfart kan skada. Vems problem är det egentligen? Eller är det för övrigt ens rättvist att betrakta det som bara ett hinder? Ja, nä, ni förstår ju själva.

Jag orkade inte tänka på det utan levde mig med suckan in i den längtan som uppstår när en finner sig i närheten av den bästa människan, och förresten var det ganska trösterikt att läsa om. Den här vanmakten en kan känna – det enda botemedlet är egentligen tiden, och det är därför det blir ett så långt farväl. Det är bara att bida.

Och kring det, så är det ju så att jag far hem från Helsingfors snart. Jag såg just i eftermiddags en ung man i frack och studentmössa som galopperade framför Arabiacentrum mot spåran (eller bussen, vad vet man?) – jag kände något som jag först trodde var hemlängtan, men så insåg jag att det inte alls var så. Jag känner en inre avighet mot att vända hem till Uppis. Månne för att jag inte är säker på att det är hemma. Jag talade med en vän om detta igår, som sade att det möjligen var så att jag hade den förmågan att kunna känna mig hemma just överallt där jag befann mig. Jag beklagade mig över att detta tycktes vara på bekostnad av ett verkligt hemma, men hon tröstade att det naturligtvis kunde vara temporärt. Livet rör sig ju också. Och det var egentligen så jag kom att tänka på följande stycke som rörde upp ett våndofyllt vemod i mig:

Och som vanligt är vid återkomsten från en lång utlandsresa, kände jag ett kärleksfullt styng i bröstet och häpenhet över att jag bodde i ett så vackert land.

… ty just så brukar jag känna när jag far över Uppsalaslätten och ser domkyrkotornen långt därborta. Till och med på hemfärd från Färöarna har jag kunnat känna att jag under dessa torns översikt ändå kommer att trivas, trots brist på fjäll, får och frisk luft. Men nu… nu vet jag inte! Jag skulle nog helst bli kvar här. Jag lever med andra ord i ett långt farväl – så passligt att Claes Hylinger skulle smyga in i mitt liv just nu!

Angående skandinavismen: ja, detta att Norden överlag är så hemtamt att fara kring i. Det fanns ett stycke om sillsallad som jag brast i skratt över just mellan Hagnäs och Aspnäs. Medpassagerarna på sexan blev nog lite förskräckta, men ibland går det liksom inte att sätta stopp för det hjärtliga skratt som vill tränga ur bröstet. (Hårda bud i Mellerud!) Hylinger berättar alltså att med. stud. Möller minns en händelse från tiden med Tavaststjerna i Berlin:

”Mitt på Wilhelmstrasse konstaterade vi plötsligt med skandinavisk enighet, att vi skulle ge mycket för att få litet sillsalat just nu. ’Sillsalat’, hickade Tavaststjerna, ’ var det någon av herrarna, som sa sillsalat? Det bär jag alltid på mig.’ Och så dök han ned med handen i sin frackficka och håvade upp ett litet bleckmått med sillsalat, vilken vi på stående fot delade.”
Hemma hos brodern förtärde de ovan på detta en kall gås och gick omsider till vila. De båda studenterna sträckte ut sig på var sin bänk, men Tavaststjerna insisterade på att stå och sova. ”Han ställde sig med finsk envishet bredbent mot en vägg och somnade som en häst, i sömnen automatiskt balanserande för att inte ramla omkull. Hur länge det varade, hindrade mig mitt eget avsomnande att konstatera.”

”Make it so” i Glaspalatset – framtiden är här!

I juni åkte jag på studiebesök i jobbet med servicechefen Sami. Det var en fantastisk dag som började med besök på Helsingfors stadsbiblioteks makerspace Kaupunkiverstas (Stadsverkstaden) (tyvärr, och märkligt nog, ingen svensk sida) och sedan fortsatte på Bibliotek 10 i posthuset och huvudbiblioteket i Böle. Denna text kommer huvudsakligen att behandla stadsverkstaden.

Makerspacet öppnade i oktober 2013: dessförinnan hade lokalerna varit en mötesplats med många datorer, men då folk i större utsträckning har egna datorer nu så hade mötesplatsen minskat i popularitet och det fanns anledning och möjlighet att prova något nytt. Projektansvarig för makerspacet är Lotta Muurinen, som guidade oss genom lokalen. I verkstaden jobbar en bibliotekarie och övrig personal är mediaarbetare och IT-kunniga. Muurinen underströk att det viktiga hos personalen var attityden att vilja lära sig saker och få saker att fungera. När de beställde den första 3D-skrivaren byggde personalen ihop den tillsammans för att lära sig hur den fungerar, och på samma vis hade personalen lärt sig att använda de andra verktygen de har – genom att prova själva.

3D-skrivare

De fick hjälp att bygga upp makerspacet av folket på Aalto Fablab som ligger här på konstindustriella högskolan vid Arabiastranden. Typiskt för de makerspace jag tidigare stött på är att de är privata initiativ: i Aalto Fablab verksamma studenter/lärare på Aalto-universitet, på det första jag såg, fablabbet på Västmannaöarna, Island år 2010, var det förvisso allmänt finansierat, men bakom projektet låg en driven person. Vid den tiden förstod jag knappt var det var jag såg, min syster och hennes vän Smári visade upp detta och jag nickade och hummade och låtsades att jag förstod varför det här var en jättebra grej.

Det hela påminde mycket om en slöjdsal i skolan, så jag var kanske inte så imponerad – men å andra sidan är ju det jätteimponerande! Tänk på allt kreativt en kunde göra i skolan som en inte har möjlighet till nu eftersom maskiner och material inte är något som en har hemma – så lysande då med platser som tillhandahåller detta som hobbyverksamhet för en mindre summa. Och så strålande därtill att den allmänna instansen folkbiblioteket kan ta vid där skolan slutar! Hej det livslånga lärandet! Ibland får jag känslan att samhället faktiskt är på väg åt helt rätt håll.

Kontorslandskap

Vid entrén en trappa upp fanns ett kontorslandskap med skrivbordsplatser avskärmade bakom lösa väggar som både var drop-in och gick att boka med bibliotekskortet. Det fanns också en ljudisolerad telefonkiosk där en kunde stänga in sig och tala i sin mobiltelefon ostört och bredvid denna fanns skåp att låna under dagen – varje skåp var invändigt försett med eluttag så att en skulle kunna ladda exempelvis datorn under lunchpausen (se bilden ovan). Förutom skrivbordsplatserna fanns fotöljerna ovan: sittplatser försedda med skrivbord, eluttag och avskärmning från omvärldens brus.

Inne i själva makerspacet fanns en mängd verktyg: 3D-skrivare, 3D-skanner (vars inskanning sedan kunde användas i 3D-printern!), vinylutskärare, tryckmaterial, VHS-till-DVD-konverterare och dylik apparatur, multimediadatorer, datorrådgivning för seniorer (bemannad vissa tider i veckan, dock ej under sommaren – hela verkstaden var stängd under juli), symaskiner, mötesutrustning…

Makerspacet erbjuder inte bara möjlighet att göra saker utan också rådgivning och vägledning för att göra sakerna. Naturligtvis är det svårt att klippa ihop en film eller skriva ut en 3D-figur om en aldrig har gjort det förut och därför är det möjligt att fråga personalen på makerspacet hur det går till. Det som slog mig när jag stod där var att jag just läst om hur arbetsansökningar i videoformat var det nya svarta i DIK:s magasin Ping – så passligt att du kan få tillgång till både programvara och expertis på stadens bibliotek, snacka om mervärde för dina skattepengar, etc. Det är ett utmärkt sätt att demokratisera tekniken och ge alla förutsättningar att prova på nya saker.

VHS till DVD

När jag var där så fick jag prova på att göra en vinylutskrift, som sedan trycktes på en tygkasse som kunde köpas där (antagligen får en ta med sig eget material att trycka på också). Produktionen var till självkostnadspris – för vinylrullen betalade en per använd centimeter till inköpspris, och samma gällde tygkassen (jag fick dock min, hehe). Det var på detta vis den gula linuxpingvinkassen kom i min ägo. Det gick till så här:

  1. Vi googlade fram en bild på pingvinen.
  2. Bilden behandlades med tröskelvärdesfunktionen (som den i alla fall heter i Gimp, men de använde annan program vara där).
  3. Den behandlade bilden öppnades i program som hörde till vinylutskrivaren och placerades på ett rutmönster som motsvarade utskriftsytan. Således enkelt att ta mått men också att fylla ut en rullängd med mindre tryck om en vill, för att få mer värde per krona.
  4. Skriver ut genom att trycka på ”skriv ut”, bevittna utskriften. Som att se en vanlig utskrift, förutom att det är tunna skärlinjer som görs i stället för bläckutskrift.
  5. På utskriften fick en sedan pilla bort de delar som inte skulle vara med i trycket. Det var väldigt enkelt eftersom de utskurna linjerna visade tydligt vilka delar som inte hörde till motivet.
  6. Det rensade motivet placerades rätt på tygkassen, detta lades sedan i ett slags stationärt strykjärn som en bara tryckte ner en stund (det framgick tydligt hur länge en behövde pressa).
  7. Kassen klar – snyggt tryck, går att tvätta i 60 grader.

Vinylutskrift

Även om multimediamjukvaran och -hårdvaran mestadels var Mac och Windows så fanns ett försonande drag som fick mig att förbise detta – de erbjuder möjlighet för kunderna att ta med sig sin dator och få Ubuntu installerat på den. Som vi vet så kan Ubuntu, på grund av sin storlek, vara synnerligen lämpligt att byta till om en har en gammal laggande Windowsdator (eller överhuvudtaget förresten, eftersom det både användarmässigt och ideologiskt är ett uppenbart bättre operativsystem). Konceptet är dock att bibliotekets personal går igenom installationen tillsammans med kunden, som då får lära sig hur det går till. Det är alltså inte fråga om att lämna in datorn på service, utan ett gott pedagogiskt grepp som hjälper till att överbygga Linux-rädslan som finns hos många. Jag är mycket sugen på att dra liknande projekt i Uppis – vore det inte himla lajbans med en återkommande Ubuntu-verkstad på något av stadsbiblioteken?

En annan viktig aspekt de tar vara på är att låta besökarnas delaktighet skapa nytt innehåll: workshops i olika saker är mestadels initiativ från kunder (även om biblioteket organiserar), de mottar mycket återkoppling på Stadsverkstadens facebooksida och försöker även publicera bilder på sådant som producerats på makerspacet då och då, cykelverkstad och trashlabs (att reparera eller skapa nya saker av gamla saker) leds av urbana aktivister i bibliotekets lokaler. Att använda både personalens och kundernas färdigheter för att skapa verksamheten är ett viktigt mål enligt Muurinen.

Projektet är inte enbart finansierat av biblioteksbudgeten utan har tilldelats 20 000 € från Helsingfors stads innovationsfond (uppenbarligen var det inte tillräckligt innovativt för att översättas till svenska, men det är alltså Lasipalatsin Mediakeskus Oy det gäller). Som det ser ut nu kommer verksamheten att fortsätta, även om det är oklart hur finansieringen kommer att se ut i framtiden (fondmedel måste sökas om vartannat år), och om det nya centrumbiblioteket byggs vid stationen kommer verkstaden och bibliotek 10 att flyttas till de lokalerna.

Makerrörelsen är genom Skaparbibblan på gång i de svenska biblioteken också och jag hoppas kunna åka på Hacka bibblan-konferensen i september för att utbyta idéer, lyssna på andra och se till att framtiden kommer även till Sverige! Finland är som bekant en timme före oss, så med lite tålamod kommer nog Picards käcka ”Make it so!” även till våra bibliotekslokaler.

Finländska e-boksmodellen – genomtänkt men inte fulländad

För att fortsätta på e-bokstemat som jag skrev om häromdagen så ska jag nu avlägga en kort rapport om e-bokssituationen på Helsingfors stadsbibliotek. Jag var igår på studiebesök på Östra centrums bibliotek och fick träffa Marja Hjelt, som är ansvarig för e-böckerna inom huvudstadsregionens bibliotekssamarbete. Hjelt har sedan 2012 jobbat med e-boksprojektet, och just nu pågår arbetet med att ansluta andra bibliotek i landet till den e-bibba (ergo: e-bibliotek) som utvecklats mellan Helsingfors stadsbibliotek, Aaltouniversitetet, distributör och förläggare (precis som det står skrivet i budgeten för 2014, som jag skrev om i förra inlägget).

I januari i år gick systemet över från utvecklingsstadiet Ebib till dagens system Ellibs. Framför allt finns böcker på finska och engelska, men också några på svenska. Notervärt är att Ellibs tillhandahåller finlandssvenska titlar, inte rikssvenska, i nuläget och att det svenska e-boksutbudet därmed blir lite skralt i förhållande till de facto-utgivningen. Nu antecknade jag inte statistiksiffrorna så noga (jag var mitt uppe i att vara fascinerad över all statistik, så där som en kan bli), men uppskattningsvis består samlingen av ca 4000 titlar och ca 7000 licenser. Det innebär att vissa titlar har flera licenser, vilket är att likställa med de fysiska bibliotekens antal exemplar av en titel. En licens kostar 15-20 €/år och varje titel (samt antalet licenser för denna) omförhandlas varje år. Därmed kan en populär bok ha 20 licenser första året, medan det kanske räcker med fem licenser året därpå. Det är ett rätt flexibelt system som gör det enkelt att beräkna kostnader.

Här går det att läsa mer om generella villkor för e-boksutlån. Användarvillkoren och -interfacet är utvecklade dels med hjälp av kundfeedback, dels återkoppling från andra parter i samarbetet, och dels med hjälp av Aaltouniversitetet som utfört kontinuerliga använderstudier för att optimera interfacet.

Flera böcker går att läsa på skärmen direkt som html-filer, ett koncept Helsingfors stadsbibliotek var tidigt ute med. Det kräver tydligen inte konstant tillgång till internet, utan några kapitel laddas ned åt gången och uppdateras sedan automatiskt när en är uppkopplad. Fördelen är att en hel fil inte behöver laddas ner till en särskild läsare och lagras där. Nackdelen är förstås att en inte har tillgång till hela boken samtidigt.

Ett annat sätt att läsa på platta eller telefon är att använda Bluefire Reader – programvaran är vald på grund av att e-boksprojektet på biblioteket upplevde den som lättanvänd och den var också kompatibel med Adobes DRM. Som Wikipedialänken avslöjer finns Bluefire allså för iOS och Android. Hjelt nämnde att många finländare använder Nokia (med OS:et Windows) och att detta var ett problem de funderat på, däremot hade de inte studerat användaravtalet i detalj innan de rekommenderade sina kunder att ladda ned programvaran (”funktionalitet går före integritet”) och open source-lösningar fanns inte ens på kartan, som jag förstod det. Det är helt enkelt svårt att tänka sig en lösning utan Adobe DRM.

För Windows- och Mac-datorer rekommenderas programmet Adobe Digital Reader. För Linux finns säkert något program, men inget som Helsingfors stadsbibliotek vill rekommendera, uppenbarligen. OS-normen befästs ytterligare – synd, när de i många andra fall är så bra på att lyfta fram annan än proprietär programvara! (Senast i dag hämtade jag fram en reservation på cd-romen Ubuntu 14.04.)

Den uppenbara svagheten är förstås det vanliga problemet, att marknadens oro och ängslan sätter käppar i hjulet för det uppenbart lysande med det digitala formatet: att informationen kan vara tillgänglig för alla samtidigt. Hjelt påpekar att även biblioteken har ett intresse av att det skrivs böcker i Finland och att denna marknad behöver stimuleras. Alltså är det viktigt att marknaden tillåter författare att försörja sig på sitt skrivande; bibliotekens bidrag till detta är att även i e-boksform ha ett begränsat antal exemplar till utlån för att på så vis stimulera marknaden.

Men hur kan vi lösa detta mondäna tjäna-pengar-problem och samtidigt bejaka alla de goda saker som e-medier för med sig? Och är det för övrigt inte så att så länge någon vill läsa, så finns det någon som vill skriva? (När den här branschen författare eller förläggare?) Jag är inte väldigt insatt i potentiella lösningar för detta, eftersom jag är mer intresserad av programvaruaspekten av e-böcker och e-medier, men allt hänger ihop så det är något jag behöver fundera ytterligare på. Det måste finnas en lösning där kunskapens kapital är det som värderas högst.

Dyrare e-böcker – vem ska ta ansvar för det här nu då?

Fick just re-kvittrat det asdeppiga beskedet att folkbiblioteken i Herrljunga och Eksjö inte längre kommer att tillhandahålla nya e-böcker eftersom e-boksleverantören Elibs nya avtal är sådant att nya titlar kan kosta upp till 75 kr per lån, medan äldre titlar är något billigare (från ett par kronor och upp till 75 kr, dårå).

Att e-böcker och fysiska böcker behandlas olika är naturligtvis en följd av att tillgängligheten till de nya e-böckerna blir större än tillgängligheten för de kanske tre fysiska exemplar som köps in där någon form av kösystem måste tillämpas. Förlagen anar ett möjligt inkomstbortfall och väljer därför att lägga embargo på e-böckerna. Tydligen tappar också e-böckerna ganska snabbt i värde eftersom de, när de inte längre är nyhetens behag, kan kosta enbart ett par kronor.

Det finns lite olika modeller för att hantera detta. Till exempel kan avtalen gälla att bara ett visst antal personer får ha e-boken samtidigt (absurt på så vis att det härmar den fysiska bokens begränsningar när den digitala formen just tillåtit motsatsen), nya e-bokstitlar kan göras tillgängliga för biblioteken först efter en viss karantänstid, eller så kan de helt enkelt begränsa marknaden genom att sätta ohemula priser.

Tidigare i våras fanns möjlighet att besvara EU-kommissionens upphovsrättssamråd, och många biblioteksorganisationer besvarade samrådet och delgav sina synpunkter på hur upphovsrätten skulle kunna utvecklas. Här en kort repetition av min sammanfattning rörande synen på e-böcker:

Svensk biblioteksförening anser att e-böcker borde vara tillgängliga för bibliotek och bokhandel samtidigt och att alla e-böcker som publiceras också ska vara tillgängliga för biblioteken; i dag blir e-böcker ibland tillgängliga för bibliotek senare än i handeln och en del titlar görs bara tillgängliga i handeln. EBLIDA hänvisar i sitt svar till en undersökning från tyska och österrikiska marknaden om att mellan 50-75 % av det totala e-boksutbudet är tillgängligt för bibliotek jämfört med konsumenter och menar att det är oacceptabelt att förlagen får denna makt över bibliotekens inköpspolicyer. Biblioteksorganisationerna är ense om att situationen måste förändras för att biblioteken ska kunna fortsätta förmedla information till alla på samma villkor.

När jag sökte efter statistik för e-böcker i Sverige fann jag Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker som är till för medlemmar i föreningen som är intresserade av e-boksfrågan. De skriver:

Rådande situation har potential att i grunden förändra tillgången till information och kunskap i samhället, till det bättre eller till det sämre. Nätverkets grundläggande utgångspunkt är att e-boksfrågan är en demokratifråga. Nätverket vill bidra till att skapa opinion och dialog kring möjliga e-bokslösningar som också fortsättningsvis möjliggör bibliotekens demokratistödjande funktion i samhället.

Medel för att uppnå dessa mål för den svenska demokratin där invånarnas bristande läsförståelse tycks vara ett problem samhället ”tar på allvar” är att arrangera nätverksträffar, diskussionsseminarier med olika aktörer i e-boksfrågan för att skapa förståelse för varandras perspektiv, omvärldsbevakning och opinionsbildning genom debattartiklar och konferensdeltagande. Allt det här är naturligtvis väldigt bra – men om det nu är så att det nya e-boksavtalet med Elib går rakt emot de önskemål som uttrycks av biblioteksintresseföreningarna i EU-kommissionens samråd, är det verkligen tillräckligt?

Jag läste nyligen i Helsingfors stads budget för 2014 (s. 271) om satsningar på e-medier:

Den största förändringen under budgetåret gäller upphandling av e-medier. Stadsbiblioteket, som är centralbibliotek för de allmänna biblioteken, leder med stöd från undervisnings- och kulturministeriet arbetet på att bilda ett konsortium bl.a. för uppgiften att upphandla e-medier för de allmänna biblioteken. Det är meningen att konsortiet ska inleda sin verksamhet och börja sköta den nämnda uppgiften år 2014.

Helsingfors stadsbibliotek har alltså fått i uppdrag av staden att bilda ett konsortium för landets samtliga allmänna bibliotek (motsvarande folkbibliotek). I så fall är det ett konkret och intressant sätt att försöka ta ett helhetsgrepp om e-mediesituationen. Som jämförelse slog det mig nu att jag skulle titta på Stockholms stads budget för 2014 (s. 117), och hittade som mest konkret följande mening:

I det digitala informationssamhället handlar tillgänglighet inte bara om de fysiska öppettiderna utan även om användarbarhet och tillgänglighet på nätet. Det digitala biblioteket har samma kärnvärden som det fysiska, nämligen tillgång, urval och systematisering. Stadsbibliotekets arbete med att utveckla e-biblioteket ska fortsätta.

Det är förstås en god tanke, men hur kan vi konkret arbeta med den här idén i Bibliotekssverige? Kan vi bilda ett folkbibliotekskonsortium som å alla folkbiblioteks vägnar kan förhandla om bättre villkor för utlån av e-böcker? Mikael Petrén skriver i Digitala bibliotekets blogg (tillhörande Stockholms stadsbibliotek) den 11 april i år att:

Den här inställningen har våra politiker, framförallt Madeleine Sjöstedt, stöttat på ett framsynt sätt. Stockholms stadsbibliotek fick tidigt medel för att utveckla det digitala biblioteket, och när satsningen blivit lyckad, det vill säga vi har lånat ut många e-böcker, fick vi en ökning av medlen för att inte tvingas strypa e-bokslånen som man gjort i många kommuner. Just nu kan stockholmarna låna fem e-böcker i veckan, något som de flesta är nöjda med.

Frågan är förstås vad de kommuner som saknar både pengar och en Madeleine Sjöstedt ska göra när priserna trissas upp. Är det rimligt med en betalmodell som plötsligt kan övertrassera budget med enorma summor? Östgötabiblioteken tyckte inte det, och sade därför upp avtalet med Elib i oktober 2013. Stockholmsbiblioteken tycker egentligen inte heller det, vilket framgår av den strategiska planen för bibliotek i Stockholms stad 2011-2015, där de skriver:

[B]iblioteken [är] beroende av relationen till bok- och förlagsbranschen när det gäller de affärsmodeller som styr tillgången till e-medier. Med nuvarande lösning får bibliotekens användare inte tillgång till all utgiven e-media och bibliotekens mediebudget håller inte för en alltför expansiv ökningstakt för utlån av e-medier. För en fortsatt fri tillgång till innehåll, oavsett medieform, är det avgörande att de olika parter som har ansvar inom kunskaps- och bokbranschen aktivt verkar för att hitta nya lösningar.

Herrljungas och Eksjös nya avtal med Elib verkar inte leva upp till dessa krav. Eftersom dessa folkbibliotek enligt SR var först med det nya avtalet med Elib så ska det bli spännande att se hur Stockholms stad förhåller sig till det – men framför allt vore det intressant att se om Svensk biblioteksförenings nätverk för e-böcker kan samordna landets folkbibliotek så att vi får se en ansvarsfull utveckling av e-boksmarknaden. Konsortietanken från Helsingfors är inte alls dum.

Språkstriden light – att våga svenska, att vägra finska

I dag uppstod visst tumult på min arbetsplats eftersom en kollega kände sig illa behandlad av en kund som med viss bestämdhet krävt att få service på svenska.

Min kollega, som är invandrad från Gambia, talar mycket god finska och engelska. Jag kan gott förstå hur en som i vuxen ålder invandrat till Finland bara lärt sig finska och inte svenska – det är trots allt väldigt många finlandsfödda med finska som modersmål som talar en mycket knapphändig svenska och de är uppväxt i det tvåspråkiga landet.

Situationen rörde att en svensktalande kvinna kommit till barnavdelningen och begärt service på svenska. Min kollega hade svarat att hon inte talade svenska, men väl finska och engelska, och därefter erbjudit sina biblioteksservicetjänster. Kvinnan hade blivit upprörd och fortsatt tala svenska med min kollega (som inte förstod vad hon sade) och sedan växlat över till engelska och med detta mål påpekat att biblioteket var skyldiga att bistå med service på svenska. Detta stämmer mycket riktigt, den finländska språklagen jämställer finska och svenska.

Min kollega invände förvisso inte mot detta, men var däremot mäkta upprörd över att kvinnan inte övergått till deras lingua franca engelskan: eftersom kvinnan uppenbarligen behärskade språket kunde hon väl ha mottagit biblioteksservicen på detta språk?

Hur det nu var avslutades historien med att svensktalande personal hämtades (inte jag, tyvärr – hade varit kul att ägna sig lite åt kundkontakt!) och att kvinnan fick hjälp, medan min kollega retirerade till fikarummet, där jag själv fick historien till livs.

Det som slår mig är att min kollega visar förvånansvärt lite förståelse för kravet på svenska – hon menar att om en väljer att bo någonstans där en stor majoritet talar ett språk så kan en väl vara flexibel och sätta kommunikationen i första hand, rättighetspropsandet i andra. Hon kände sig personligt påhoppad av kunden. Jag försökte påpeka att även om mamman kunde engelska (och säkert även finska) så kanske det inte var likadant ställt med båda hennes medföljande barn, som kanske hade egna frågor till bibliotekarien (hallå, jag älskade liksom att prata med bibliotekarien när jag var liten). Dessutom så finns det ju spänningar kring språkbruket, något hon rimligtvis inte kan ha missat, vilket gör det till en större fråga än bara bekvämlighet att kräva betjäning på svenska.

Som ett exempel har Svenska Finlands folkting i år lanserat kampanjen Våga svenska för att uppmuntra alla till att tala svenska, oavsett språkbakgrund eller språkkunskaper. Folktingets uppgift är att arbeta för svenska språkets ställning i Finland och de värnar det tvåspråkiga samhället. Att det finns organisationer och initiativ som arbetar med detta antyder att språkfrågan är en ständigt aktuell politisk fråga. Antalet finländska invånare med svenska som modersmål har minskat från 12,89% år 1900 till 8,64% år 1950, och till 5,36% år 2012 (enligt Statistikcentralens rapport ”Finland i siffror 2013”)

Svenskans roll som kultur- och historiespråk i Finland går inte att förringa, trots att procenttalet modersmålstalare sjunker. Institutet för de inhemska språken arbetar med frågorna och kan säkert ge fler tips på läsning om ämnet, och ämnet tycks också vara populärt att utreda i pro gradu-avhandlingar i svenska vid Åbo akademi, eller skåda för all del den pågående forskningen i nordiska språk vid Helsingfors universitet (och för övrigt gäller nog vice versa för ÅA och HU).

Själv kan jag inte så mycket om ämnet, men så pass mycket har jag förstått att det är felaktigt av min kollega att ta kundens ”påhopp” personligt, eftersom det finns väldigt många anledningar till det insisterande kravet att få service på svenska. Till exempel den anledningen att með lǫgum skal land byggja, och att nuvarande finländsk bibliotekslag säger att ”[i] tvåspråkiga kommuner skall vardera språkgruppens behov beaktas enligt enahanda grunder”, det vill säga lika service på båda språken. Hur lätt hade det inte varit att omedelbart hämta svensktalande personal, i stället för att argumentera för att de nog skulle kunna förstå varandra på engelska eller finska? Ja, somligt förstår jag inte att en insisterar på, oavsett hur sårad och utsatt en känner sig.

Jag har svårt att förhålla mig till den finländska språksituationen. Å ena sidan anser jag det självklart att alla sorters offentliga instanser ska tillhandahålla service på svenska. Å andra sidan anser jag verkligen inte att jag själv som rikssvensk har rätt till detta och jag skäms lite över att jag bor och jobbar här (om än begränsad tid) och inte kan någon finska. Å tredje sidan så får jag därtill intrycket av att jag med min rikssvenska får ett bättre svenskspråkigt bemötande av finsktalande än de som talar finlandssvenska. Finländarnas förhållande till de två nationella språken är mycket komplicerat och går djupt ned i folksjälen – går det alls att bringa reda och ro i situationen?

Besök på Tölö bibliotek

Häromsistens besökte jag Tölö bibliotek. Det är alltid en njutning att se nya bibliotek och när jag såg att en eftersökt titel fanns inne hos dem så begav jag mig dit för att låna den i stället för att låta den gå med reservationsleveranserna till Nordsjö.

Biblioteket kom jag till längs Topeliusgatan, så parken dolde vyn av biblioteksbyggnaden där jag kom spatserande från åttaspårans hållplats Tölö torg. Plötsligt var där en låg och bred trappa, och vid trappans krön bibliotekets entré. Tjusigt! Tölö bibliotek ska snart stängas ned (tror det var 28/7) för renovering, så det var en viss tjusning med att se det så här just i sitt ”sämsta skick”.

Tölö entré

Just utanför entrén drog biblioteket nytta av det goda vädret för att tillgängliggöra utförsäljingen av avskrivna böcker och magasin. Dörren in till biblioteket stod på vid gavel och jag skuttade in i hallen där lånedisk, planritning, och bestseller-hylla var det första som fanns inom synhåll. Efter att ha konsulterat kartorna skuttade jag upp för de fyra trapporna för att föreviga vyn av trapphuset – som dessutom möjliggjorde ett luftigt ljusinsläpp från ovan. Bilden följer nedan i inlägget.

Tölö utförsäljning

Några intressanta betraktelser rörande beståndet är att all svensk litteratur stod för sig i det svenska galleriet. På Nordsjö bibliotek står ju skönlitteraturen samlad, men i anslutning till de finska skönlitterära hyllorna; facklitteraturen står helt uppblandad språkmässigt (eller ja, åtminstone gällande finska, svenska och engelska). Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, det vore ju intressant att fråga användare och personal om vad de tycker om upplägget. För övrigt glömde jag kolla om detsamma gällde engelsk facklitteratur, eller om den stod bland den finska. Om fråga gäckar mig ännu om en vecka så får jag väl göra ett återbesök.

Tölö trappa

En till sak jag noterade är att Tölö bibliotek hade fler dagstidningar på svenska. I Nordsjö har vi bara HBL, men här såg jag både Borgåbladet och Vasabladet. Förmodligen fanns åtminstone även Åbo underrättelser, men jag kollade inte så noga – tanken slog mig först senare att det hade varit intressant att ha de exakta siffrorna. Möjligen har detta en förklaring i att Tölö har fler svensktalande invånare, men jag har förgäves sökt statistik för detta i 40 minuter (!) och måste sova nu, så jag lämnar frågan obesvarad tills vidare.